Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 413 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Den 16 maj fick general Nazarbekian i sitt nya högkvarter i Gharakilisa ett nytt turkiskt ultimatum, denna gång om att tillåta de turkiska truppernas obehindrade förflyttning mot Joulfa: "Om ni garanterar förflyttningen längs denna väg så kommer ni att försäkras om att denna kommer att utföras korrekt från vår sida, men om ni motsätter er kommer vi att avancera till fots och kommer inte att kunna garantera befolkningens okränkbarhet." 75 Man hade fått en timme på sig för att svara. Nazarbekian svarade att även om endast den transkaukasiska regeringen kunde auktorisera eftergiften, skulle han på grund av tidsbristen ta på sig ansvaret för att i princip godkänna de turkiska villkoren tills det slutgiltiga godkännandet kunde mottas från Tiflis. Han begärde att alla militära aktiviteter skulle upphöra, åtminstone fram till den tidpunkt då hans regering hade fattat ett beslut. 76 Shevki och Karabekir väntade inte. Den tredje arméns 5:e, 9:e, 11:e och 36:e kaukasiska divisioner avancerade mot Hamamlu och Sardarabad. Genom att inta Hamamlu den 22 maj blockerade angriparna kommunikations- och transportvägarna mellan Tiflis och Jerevan. Efter att ha delat sina styrkor pressade ottomanerna sedan mot Gharakilisa, cirka 100 kilometer från Tiflis, och mot Bash Aparan, drygt 30 kilometer från Jerevan. 77

I Batum protesterade Chkhenkeli mot överträdelsen av eldupphöret till Halil. Den turkiske förhandlaren påmindes om att han inte ens i sitt häpnadsväckande brev natten den 14-15 maj hade nämnt något om evakueringen av Alexandropol eller ett 25-kilometers tillbakadragande. Dessutom hade Halil lovat ett "strikt vänskapligt och mycket reserverat avancemang". Det som höll på att äga rum i Jerevans guberniia var varken vänskapligt eller reserverat. För att rättfärdiga de turkiska avancemangen svarade Halil Bey att världskrigsnödlägen gjorde det nödvändigt att utnyttja järnvägen. Han låtsades helt omedveten om alla militära aktiviteter som hade ägt rum bortom linjen Alexandropol-Joulfa. 78

Den 18 maj telegraferade Karjikian, ordförande för Seimens dashnakistiska fraktion, instruktioner till Khatisian och Kachaznouni om att försöka få en tysk översyn av järnvägen och att behålla de armeniska truppernas närvaro i de intilliggande territorierna. Om dessa villkor accepterades skulle den oroade befolkningen meddelas att deras säkerhet hade garanterats och att det inte fanns något behov av att fly. 79 Närvaron av general von Lossow och flera andra tyska officiella i Batum gjorde en sådan utveckling mer sannolik.