Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 102 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Dock hade Bysans med förintandet av regeringen i det riktiga bagratouniska Armenien d.v.s. regeringen i Ani, även förintat den enda makt som kunde stå emot turaniernas invasion. Bysans bevisade egentligen att det inte kunde klara av samma försvar som Armenien hade utfört mot turanierna. Enligt Macler "förstod grekerna väldigt sent vilka katastrofala följder deras blinda hat och fientlighet mot det enda landet som kunde agera som en sköld för dem i öst innebar". 83

Alfred Rambaud har i sin tur uttryckt sig enligt följande om detta: "Bysans ockupation av Armenien medförde katastrofala följder för båda sidor, då imperiet förlorade sin naturliga länk via vilken det var knutet till öst. Fram till dess hade Armenien lyckats stå emot alla attacker, men när Armenien förlorade sin kungliga dynasti gick även allt annat förlorat". 85

Slutsatsen hos andra historiker och krönikörer är den samma. T.ex. skriver Wigram att: "Detta modiga armeniska bergsfolk stod emot turanierna under ett helt sekel och det var definitivt till Bysans fördel att behålla dem som en sköld. Armenierna var hedningar i Bysans ögon då de envist följde sin nationella kyrka. Därför förstördes Armenien och senare när Bysans i och med katastrofen i Manazkert förlorade hela Mindre Asien till turanierna betalade man priset för förintandet av Armenien." 86

Även Ranke har påpekat denna punkt och bekräftar att Bysans handlande vid förintandet av Armeniens självständighet var ett stort misstag. 87

Till sist bör vi påminna om en detalj som även om den strider mot alla andra påståenden trots allt är väldigt viktigt och måste nämnas, nämligen det att försvagandet och upplösningen av arabernas imperium var ett av de största skälen till Bysans ockupation av Armenien. Som Rambaud skriver: "Skräcken som kalifaten hade skapat i allas hjärtan var fortfarande för Armenien skydd mot grekerna, men när Bagdad förvandlades så att ingen längre var rädd för det bortsåg Bysans från alla tidigare försiktigheter och denna svaga punkt hos Armenien ledde till dess fall mot den gamla etniska och religiösa ärkefienden." 88

Slutet för Ani och dess följder

Så fort Bysans tog över makten i Armenien bevisades att det inte var värdigt att leda landet i den roll som Armenien hade spelat tidigare, d.v.s. som den naturliga sköld som stod emot attackerna från öst och vaktade vägen som sammanknöt väst med öst.

I 1048 anföll de seldjukiska turkarna återigen Armenien, denna gång under ledning av Toghroul och plundrade provinsen Vaspourakan och kom ända fram till provinsen Karin (nuvarande Jerevan) och intog staden Arzen, mördade hela dess befolkning och plundrades deras egendom.

Armenierna, vars regering hade förintats av Bysans, ansåg sig inte längre kapabla till att samla en tillräcklig stor styrka för att slå tillbaka anfallarna. Bysans armé vågade aldrig konfrontera fienden och slog till reträtt. De enda platserna som i verkligheten gjorde motstånd och inte tillät att de seldjukiska turkarna med en gång skulle slå sig ner deras hemland var bl.a. Ani och Manazkert där armenierna som hade lämnats åt sitt öde stod upp och slogs för sitt hem.