Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 142 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Hèthoumiska dynastins sista regenter (1300-1342)

Vid slutet för Hèthoum II:s regeringstid stördes dåtidens maktbalans till Armeniens nackdel då mongolerna gradvis började att konvertera till Islam. Av detta skäl anföll Oldjito, Ghazan Khans efterträdare, år 1303 Armenien med sina mongoliska styrkor. Kilikiens slätt förvandlades till en ruin och kungen och hans armé tog skydd bland Taurusbergen och tog ställning där. Efter att mongolerna hade gett sig av ockuperade de seldjukiska turkarna Konien och Egyptens ägor för att fortsätta plundringen och ta det som mongolerna hade lämnat kvar. Men Hèthoum II anföll turkarnas armé som var fullastad med plundringsgods och redo att ge sig hem och åsamkade dem en sådan svår förlust att de lämnade 7 000 döda efter sig. 87 I och med detta tvingades både Egyptens sultan och de seldjukiska turkarna att underteckna ett fredsavtal med Armenien.

För att kunna ersätta den förlorade mongoliska alliansen försökte Hèthoum att finna en lösning i väst. Då hoppet om att förlita sig på ett ingripande från västvärlden, där påvens inflytande var på väg att försvinna och nya självständiga stater bildades för var dag vilka bara tänkte på sitt eget bästa, var orealistiskt försökte Hèthoum II och hans ledare att försöka få Vatikanens och kristendomens assistans för sitt rike och förverkliga detta genom alliansen mellan den armeniska apostoliska kyrkan och den katolska kyrkan. Hèthoum II lyckades få den armeniska ärkebiskopen Grigor VII, kallad Anavarzatsi, med sig i denna plan för att sedan stiga åt sidan och överlåta förverkligandet av planen till sin brorson, Levon IV, som regerade mellan 1305-1307.

Men det armeniska folket som fortfarande insisterade på den armeniska kyrkans självständighet gjorde uppror och kallade i en ogenomtänkt och desperat handling på mongolernas hjälp. Mongolerna ockuperade landet och mördade Levon IV och Hèthoum II.

Levon IV:s efterträdare var Oshin (1308-1320) som först fick köra ut mongolerna ur Armenien. Denne vise regent ägnade sina krafter åt omorganisationen av landet och regeringen. Han förstärkte fästningarna och omorganiserade armén. Han lät även bygga några vackra byggnader bl.a. Tarsus vackra kyrka som finns än idag men har byggts om till moské.

I sin utrikespolitik fortsatte han sin företrädares politik och försökte få västvärldens uppmärksamhet. Ett uppenbart tecken på detta var de giftermål som han arrangerade med västvärldens ledare. Först gifte han sig med Isabelle de Lusignan, dotter till Hugues III och förlovade sig sedan med Jeanne a'Angou, brorsdotter till Neapels kung Robert och dotter till Philip d'Angou som senare blev Bysans kejsare. Oshin försökte även att förverkliga alliansen mellan den katolska kyrkan och den armeniska apostoliska kyrkan, dock med större försiktighet och tolerans än sina föregångare för att inte folket skulle göra uppror.

Hans son Levon V (1320-1342) som efterträdde honom tvingades först att ta itu med ett uppror som hade startats av armenierna som var emot att det armeniska hovet höll på att bli en latinsk familj på grund av de giftermål som man ingick med västerländska och katolska prinsessor. Levon V som själv hade gift sig med Constance d'Aragon, änka till kung Henrik II Lusignan (Cyperns kung) slog ner upproret men tvingades strax efter det gå ut i strid mot Egyptens sultan Naser som var av Mamluckerna. Naser ville förinta den sista kristna staten i Orienten, d.v.s. Nya Armenien och inte lämna en bas för västvärlden som kunde utnyttja denna för att expandera den kristna världen mot det muslimska territoriet. Därefter allierade sig Naser med de seldjukiska turkarna och turkmenerna och invaderade Nya Armenien. Armenien, som av Europa hade lämnats åt sitt öde och som fick förlita sig på sina egna krafter kunde även denna gång räddas genom det armeniska folkets hjälteanda. Armeniens armé gömde sig bland bergen och lyckades överraska den memluckiska sultanens styrkor i bergspassen och förinta dem. 96 På grund av denna förlust tvingades sultan Naser att gå med på ett kompromissbart fredsavtal enligt vilket han under en period av femton år skulle betala kostnaderna för återuppbyggandet av fästningen Lajazzo (Aias) och andra armeniska fästningar. I gengäld skulle Nya Armenien betala hälften av sina inkomster från tullavgifterna till Egypten.