Dock är det viktigt att påpeka att västvärldens påverkan i Armenien inte var lika bra och lovande i ett avseende och det var den kyrkliga sektorn där armeniska andliga ledare efter kontakter med korsriddarna hade börjat förlora sin tidigare enkla och spartanska stil som var ett av de tydligaste kännetecknen hos den armeniska kyrkans överhuvud.
Man kan, tillsammans med historiken Viktor Langlois, dra slutsatsen att Levon II:s skapade regeringsorganisation, vilken bibehölls av hans efterträdare, var en blandning av balansen mellan det gamla Armeniens system, d.v.s. ett kungligt land som regerade över den armeniska platån, och det västerländska feodala systemet.
Levon II var den person som lyckades ta de mest framgångsrika och lyckade planerna i västvärlden och överföra dem till sitt eget land, samtidigt som han bibehöll det armeniska folkets gamla vanor och seder. Framgång i detta arbete, som alltid har varit den svåraste uppgiften för en statsman, var ett av de tydligaste tecknen på ära hos en kung.
Militära aspekter
Under hela denna period förblev Armeniens militära organisation enligt det feodala systemet. Men antagandet av det feodala systemet enligt de nya västerländska lärdomarna under medeltiden, vilket Levon II genomförde, fick ett bra resultat och förstärkte landets militära styrka. Armeniens armé förvandlades, samtidigt som den bibehöll sina feodala drag, till en samorganiserad styrka som lydde en högre instans, nämligen kungen och hovet, som med sin ökande makt kunde utöva sin vilja över sina undersåtar.
Armeniens armé bestod mestadels av den armeniska storadeln och deras styrkor som försvarade landet i var sin region och som försåg kungen med sina soldater vid större krig.
För försvarandet av kustområdena ansvarade baronerna som hade sina säten i fästningarna Lajazzo, Lamas, Gorigos och Anamour. Försvaret av de östra gränserna sköttes av baronerna i Tell-Basher, Ablasta, Bardzerberd, Vahka och Marash medan de västra gränserna försvarades av baronerna i Antiokhia-Mikra och Seguik och baronerna i fästningarna i regionen Issurien. Passagen genom vilken man kunde nå Kilikien vaktades av baronerna i Gamar (Demir-Kapou), Portella, Kapan, Gouglak och Bodantes (Bozanti).
Om de armeniska krigsinsatserna och deras delaktighet i periodens historia, ur militärt perspektiv, har några kända historiker uttalat sig, bl.a. Wigram som har skrivit följande om dem: "Korsriddarna kom och detta krigiska folk (d.v.s. armenierna) nöjde sig inte med att bara förse dem med soldater som utökade Godefroy de Bouillons styrkor, utan försåg belägringsarmén med förnödenheter, något som möjliggjorde belägringen av Antiokhia. Människor glömmer ibland att det var armenierna som möjliggjorde korsriddarnas seger i det första och största av korstågen och de demonstrerade sin kunnighet i krigskonsten under korståget och vid några andra tillfällen. De armeniska baronerna blev till en av korsriddarnas mest lojala och framstående allierade. Om korsriddarna var glada över att ha hittat sådana modiga allierade så såg dessa kristna armenier i sin tur korsriddarna som sina vänner och denna allians fortsatte så länge korstågen pågick och armenierna stred sida vid sida med korsriddarnas krigshjältar." 128
|
