Tigran började sitt regerande med att erövra Sophene, södra delen av Mindre Armenien och körde bort Artanés, ättling till kung Zareh.
Han gifte sig med dottern till Mithradates VI, känd i historien som Eupator (den store), kung av Pontos och därmed slöts en vänskapspakt med en av romarrikets största konkurrenter. Tigran lyckades dock behålla sin neutralitet gentemot Rom. Det enda indirekta assistans som Tigran II gav till Mithradates VI under hans krig mot Rom skedde år 93 f. Kr. då han ockuperade Kapadokien (Caesarea), men tvingades året därpå , 92 f. Kr., vid den romerske fältherren Syllas framryckning evakuera området.
Tigran II koncentrerade sig i synnerhet mot söder. Först anföll han partherna som han betraktade som ärkefiende. Han återtog först de dalar och passager som han hade tvingats avstå ifrån tidigare som villkor på sin frigivning. Efter det besegrade han medernas rike och erövrade områden som är dagens nordvästra och västra Iran (iranska Azerbajdzjan och Kurdistan). Dessa blev tvungna att betala en årlig skatt och tillförse Tigrans armé med soldater. Han erövrade även Osroene vars huvudstad var staden Edessa (senare Ourfa ). Därefter annekterade han landet Adiabéne (dagens Mosul) och därefter hela norra Mesopotamien.
I norra Armenien fanns vid denna tid två länder; Iberien (nuvarande Georgien) och Albanien (nuvarande Azerbajdzjan), vars invånare inte var dagens turaniska folk utan albaner (aghvaner på armeniska).
Tigrans föregångare, i synnerhet Artashes I, hade tidigare expanderat Armeniens norra gränser och man kan säga att Armenien styrde över en mängd stridlystna och modiga folkgrupper i dessa områden som dock var primitivare än dem andra grupperna, eftersom deras geografiska läge hade avskärmat dem från omvärlden och kontakten med dåtidens nya civilisationer (först Persien och sedan Grekland och Rom). Plutarchos tycker att det var relativt enkelt för armenierna att få kontroll över folken i detta område, vilket är dagens Transkaukasus, bevara sin överlägsenhet över dem och använda dem för sina egna intressen. 11
Under Tigrans tid sträcktes Armeniens norra gräns ännu norrut och Armenien kom att omfatta hela områdena Gogarène (dagens Lori) och Ghorzène (dagens Akhalkalaki), vilka låg vid Iberien (dagens Georgien), men även området mellan floderna Kur och Aras och områden vid det Kaspiska havet.
På den diplomatiska fronten lyckades Tigran att, genom avtal med resterande delar av områden Iberien och Albanien, få kontroll över hela denna region (med undantag för vissa områden vid det Svarta havet som räknades till kung Mithradates VI:s rike) och dessa folk försåg honom med soldater. "I synnerhet var det albanerna och ibererna vilka utgjorde ett viktigt infanteri för hans armé och var ytterst effektiva för kampanjer i bergiga områden. Trots det hade de svaga vapen och deras skinnklädsel skyddade de inte alls bra mot fiendens slag." 16
Dock var kärnan hos Tigran II:s mäktiga armé de armeniska styrkorna och i synnerhet det tungt bepansrade armeniska kavalleriet, och det i sig var tack vare de kvalitetshästar som Armenien födde upp och de armeniska furstarna som försåg honom med soldater.
Tigran, efter att besegrat arsaciderna i det iranska Azerbajdzjan och fått kontrollen över dem, vände sig mot Armeniens andra stora fiende under dess första sekler av självständighet, d.v.s. mot seleukiderna i Syrien. Folken under detta imperium, vilka hade tidigare kunnat stå emot de helleniskpåverkade perserna (nämligen arsaciderna i den iranska Azerbajdzjan), hade inte kunnat stå emot sina nya herrar.
Det seleukidiska imperiet som hade under de gångna åren försvagats på grund av inre konflikter kunde inte stå emot Tigrans styrkor och Tigran lyckades erövra hela Syrien och Kilikien som var under deras styre och till och med ockuperade en del av Palestina.
Erövrandet av Syrien gav Tigran deras huvudstad Antiokhia med all dess rikedomar. Syrien förblev under armeniskt styre och staden Antiokhia präglade även några mynt åt Tigran II. 18
Under denna kampanj ockuperade Tigran återigen Kapadokien så att, precis som ett fiskenät som för med sig en stor mängd fiskar, kunna få en del av detta områdes befolkning att flytta till Armenien och bosätta dem i nybyggda städer som han hade låtit bygga på södra sidan av Taurusbergens sluttningar. På så sätt fick han över en del av Mindre Asiens grekiska, eller hellenistiska, befolkning till Armenien.
Konungarnas konung
Vid det här laget var Tigran II verkligen konungarnas konung och regerade över ett av de största riken som hade uppkommit i Mellanöstern. Enligt den tyske historikern Mommsen hade Tigran II nu erövrat hela västra Asien, en bedrift som endast den Akemenidiska dynastin i Persien och Seleukiderna i Syrien hade lyckats med tidigare.
Tigrans rike omfattade nu förutom Armenien områden som motsvarade dagens Armenien, östra Turkiet, Azerbajdzjan, nordvästra Iran, Kilikien, Syrien, norra delen av Mesopotamien och så gott som hela Kaukasus.
Landets resurser var enorma under denna period. I och med erövringen av Syrien fick Tigran tillgång till Seleukidernas mytomspunna och enorma skatter. Mesopotamien var ett fruktbart område men Armenien spelade en viktig roll i rikets försörjning. Armeniens odlingsjord var inte sämre än Mesopotamiens och andra tillgångar som uppfödning av hästar, samt många rika gruvor räknades till dess stora tillgångar. Det armeniska höglandet är rikt på mineraler så som järn, koppar och även guld. Strabon nämner bland annat guldgruvorna i Kaballa (dagens Shabin-Gharahesar).
Erövringen av norra Mesopotamien innebar en annan inkomstkälla, nämligen tillgång till vattenresurser. I detta så gott som torra land fanns det passager med tillgång till vatten som karavanerna var tvungna att passera genom. Genom kontrollen över dessa passager fick Tigran en rik inkomstkälla i form av tullavgifter och passeringsskatt.
Tigran lät även bygga en ny huvudstad som fick namnet Tigranakert. Hit flyttade han sedan folk från Kapadokien, Kilikien och Syrien.
|
