Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 153 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Sociala aspekter

Nya Armeniens samhälle indelades i fem klasser:

Högst upp och strax under kungen fanns storadeln som bestod av de ämbetsinnehavande
baronerna där de flesta av dem tillhörde de gamla armeniska adeln vilka tillsammans med prins Rouben anlände till Kilikien och deltog i erövrandet av landet. Denna storadelsklass utgjorde de undersåtar som fanns alldeles under kungen. Denna samhällsklass utgjordes av de baroner som ägde barondömen och viktiga fästningar och ansvarade för de viktigaste uppdragen vid hovet och åt biskoparna och innehade ämbeten som svarade direkt till kungen.

Under storadeln fanns andra klassens adelsmän och riddare och officerare som tjänstgjorde åt kungen eller städernas biskopar - med andra ord alla de adelsmän vilka svarade inför kungen via en annan högre adelsman. Alla dessa hade sina egna herrar vilka i sin tur svarade direkt till kungen men hade i princip samma rättigheter för ägande och dömande som storadeln.

Armeniens nästa klass bestod av borgarna eller stadsborna. Dessa var endast till en del armenier då Armeniens italienska och grekiska invånare utgjorde en viktig del av denna samhällsklass.

De armeniska bönderna hade en speciell situation. Enligt feodalismen ägdes bönderna av adeln, men i Nya Armenien hade de armeniska bönderna en stor fördel. Man ska inte glömma att armeniernas övertagande av Kilikien hade en erövrande och koloniserande aspekt, där armenierna var det segrande herrefolket vilket medförde en relativt ny situation.

Willebrand av Oldenburg skriver att armeniska bönder, i enlighet med bilden av ett segrande folk, inte blev till trälar utan var fria män som hade fått jordlotter och som i gengäld skulle betala markägaren med en del av skörden. De befann sig i samma situation som hos vilka kolonisatörer som helst. 162

Lägst ner i samhällsordningen hittar man den inhemska befolkningen som armenierna hade erövrat i och med erövrandet av Kilikien. Dessa tillhörde jordlotterna och utgjorde trälarna och betjänterna.

Kulturella aspekter

Ur kulturell aspekt har det armeniska folket påverkats under Nya Armeniens historia starkt av det västerländska tankesättet och i synnerhet det latinska.

Korstågen satte det armeniska folket i ständigt och nära kontakt med Europa och öppnade därmed nya och bredare vägar för armeniska tankar, och det var av samma skäl som det franska språket användes tillsammans med armeniska vid hovet och bland adelsmän. På samma sätt hade latin och franskan fått samma status som armeniska i hovets arbete medan man inom handeln använde sig mer av italienska.

Denna period har kännetecknats av väldigt intressant litteratur, så att den kallas för den armeniska litteraturens silverera, då gulderan utmärks av 400-talets stora verk. Även under denna period utmärkte sig armeniska författare, precis som tidigare, inom historiska verk och de flesta av dessa författare tillhörde de övre klasserna i samhället. Bland dessa kan man, förutom kyrkans prinsar, nämna en av landets befälhavare vid namn Smbat som var brorson till kung Hèthoum.

Bland dessa verk kan man nämna psalmsångerna av ärkebiskop Nerses Shnorhali (kallad den graciöse) och psalmsångerna av ärkebiskop Grigori (brorson och efterträdare till Nerses Shnorhali). Det första är om intagningen av Ourfa medan den andra handlar om fiendens erövring av Jerusalem.