Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 156 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Nya Armeniens historia är första tillfället för kontakt mellan armenier och tyskar, bortsett från armeniska soldater vilka stred i den romerska armén mot germanerna.

Vi har tidigare påpekat att Fredrik Barbarossa, Tysklands kejsare, hade höga tankar om Armenien i sin stora plan för återskapandet av romarriket. När Henrik VI, son till Fredrik Barbarossa, som tack för assistansen till sin far skickade den kungliga kronan till Levon II, så blev Tysklands kejsare i verkligheten Nya Armeniens beskyddare och härskare. Denna relation mellan Nya Armenien och tyska imperiet blev ännu starkare i och med de många andra relationerna mellan Nya Armenien och riddarna av den teutoniska ordern och deras allierade.

Till slut, ur ekonomiskt perspektiv, blev den direkta och nära kontakten mellan Nya Armenien och Italien under medeltidens sista sekler, d.v.s. tiden då alla handels- och tekniska institutioner så som banker, checkar, rabatt på förskottsbetalning, finansiering och bokföring skapades, institutioner som sedan dess har styrt handelslivet hos alla nationer, till en dyrbar skola som beskriver rollen som armenierna spelade i Orientens ekonomiska sfär.

Som avslutning kan man som slutsats säga att epoken Nya Armenien har haft en stor betydelse eftersom det var på grund av dess existens och allians med västvärlden som det armeniska folket kom att bekanta sig med något som Bysans och andra länder bildade med det som förebild men aldrig fick uppleva, nämligen den nära kontakten med medeltidens väst d.v.s. riddarnas, sedernas, trubadurernas, de religiösa, filosofiska och juridiska skolornas epok.

Armenien under turaniskt styre

"Ta upp kartan, iaktta vårt geografiska läge och kom ihåg att vi lyckades överleva." T. Masaryk

De seldjukiska turkarnas invasion

Vi har tidigare beskrivit de förhållanden och den situation under vilken de turaniska stammarna dök upp under slutet av medeltiden.

I slutet av 900-talet dök de första representanterna för dessa tältboende stammar som var duktiga ryttare och kunniga krigare, upp vid Armeniens portar.

I början av 1000-talet intensifierades deras invasionsvåg. År 1040 blev de seldjukiska turkarna, efter slaget vid Merv, plötsligt Persiens härskare. I väst kunde Armenien stå emot deras invasion under många år och försvarade landet mot deras attacker. I synnerhet, lyckades det bagratouniska Armenien neutralisera deras återkommande attacker under de första decennierna under 1000-talet. Men när Bysans olyckliga politik tog bort denna västvärldens sköld, genom påtvingandet av krig vid två fronter och införlivandet av Armenien i det bysantinska imperiet och med tortyr och trakasseringar lyckades vända armeniernas åsikt mot sig, blev situationen plötsligt inte densamma längre. Bysans armé visade att den inte var kapabel att ersätta de armeniska styrkorna och de seldjukiska turkarna lyckades ockupera Armenien år 1064 och inta huvudstaden Ani. År 1071 ägde det avgörande slaget rum i Manazkert i vilket de seldjukiska turkarna under ledning av sultan Alp Arsalan slog sönder den bysantinska armén vilken leddes av kejsaren Romanus IV (Romanus Diogenes). 2