Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 159 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Timor och hans mongoliska ryttare erövrade Izmir, Brousse och Nicea men lyckades inte korsa Dardanellerna för att anfalla Bysans. Då återvände Timor till Centralasien och dog på vägen av sjukdom år 1405 och hann aldrig förverkliga sina planer på nya blodbad i Kina och främre Orienten.

På så sätt utsattes Armenien för alla dessa ebbar och floder av turaniska invasioner och plundringar och från 1100-talet fram till 1300-talet befann sig landet under turaniskt våld, antingen seldjukisk eller mongolisk. Under 1100-talet var landet i seldjukiska turkarnas händer som styrde över Armenien, norra Mesopotamien och nordvästra Persien. De seldjukiska turkarna hade utsett en kurdisk emir, kusin till sultan Saladin, med titeln Shah-i-Armen (Armeniens kung) för Armeniens styre. Fr.o.m. 1240 föll Armenien i mongolernas händer men nya turaniska stammar som flyttade mot Västasien passerade ständigt genom landet.

Till sist, under 1400-talet, efter Timors död föll Armenien i turkmenernas händer. Dessa var en annan turanisk folkgrupp och kom från Centralasien och hade slagit sig ner i Armenien, Persien och norra Mesopotamien. Deras två viktiga stammar hette Gharaghoyounlou och Agrighoyounlou och hade sina maktcentrum i Diyarbakir.

Resultatet av dessa plundringsvågor och turaniernas makthunger i Armenien och dess följder är väldigt omfattande och man kan säga att dessa vågor, vilka ständigt förnyades och utvidgade sig, har brutit tråden som löper genom Armeniens öde. Dessa plundringståg förintade den lysande civilisation som under den bagratouniska dynastin gick mot fulländning och orsakade en sådan förstörelse, både i form av morden på människor och i form av plundring av landets rikedom, som orsakade Armeniens totala försvagning och landets förlamning under flera sekler.

Armeniernas första stora emigration

Staden Anis fall och de seldjukiska turkarnas erövring av Armenien under 1000-talet och sedan mongolernas invasion på 1200-talet orsakade armeniernas första stora emigration. Naturligtvis hade emigration skett tidigare men det var i jämförelse med denna stora utvandring inte lika betydande. Tidigare hade det bysantinska imperiet skapat armeniska bosättningar vid sina gränser för att använda detta krigiska folk mot sina fiender (i Trakien och Makedonien mot slaver och i Mindre Asien mot araber).

Den andra emigrationen som är viktig, vilken orsakades av Armeniens svaga styrka, var prins Artzrounis emigration då man, i början av 1000-talet, tröttnade på de seldjukiska turkarnas attacker och överlämnade sin hemprovins, d.v.s. Vaspourakan (området runt Van) till Bysans i utbyte mot att tillsammans med en del av sitt folk få slå sig ned i området runt Sivas.

Dock var det först efter de turaniska stammarnas slutgiltiga ockupation av Armenien och under mongolernas härjningar (1100- och 1200-talen) som vi ser en större armenisk emigration.

Tidigare såg vi att en del av landets furstar, vilka hade beslutat sig för att inte underkasta sig fiendens våld och tagit till vapen, slog sig fram steg för steg till bergen i Kilikien och där grundade en ny stat under namnet Nya Armenien vilken skulle behålla sin självständighet i tre sekler. Detta är alltså eposen om Nya Armenien som vi har beskrivit i förra kapitlet.

En del andra armenier, cirka 200 000, flyttade sig mot Krimhalvön och Moldavien. Under 1200- och 1300-talen då tatarerna ockuperade Krimhalvön slog sig en del av dessa armenier, cirka
50 000, ner i Polen och speciellt i provinsen Lemberg (i Lwow och Leopold). De polska kungarna mottog dessa med öppna armar då de tänkte utnyttja armeniernas kunnighet. Under 1300-talet tillät Polens kung, Casimir III, armenierna att bilda ett eget nationellt råd bestående av tolv domare i varje stad de befann sig i.

Med tiden blandade sig Polens armenier med den inhemska befolkningen genom giftermål och blev polacker. Armeniernas tjänster inom ekonomi, handel och militär frågor som de har gjort för sitt andra hemland under denna period är omtalade.

Men armenierna som hade emigrerat till Moldavien kom fram dit under 1100- och 1200-talen och stannade där fram till 1600-talet men när de ottomanska turkarna år 1675 invaderade Moldavien flyttade majoriteten av dem till Transsylvanien och Ungern.

I Transsylvanien grundade armenierna städer som Elisabethpol och Armenierstadt. Kejsaren Karl VI gav dem under 1700-talet viktiga rättigheter då han bl.a. två av de armeniska städerna utropades som fria.

Och till sist Krimhalvön som under en tid kallades för "Armenia Maritima" och som kvarblev fram till 1700-talet som ett viktigt armeniskt centrum.

De ottomanska turkarna och bildandet av ottomanska imperiet

De ottomanska turkarna var egentligen en liten turkisk stam som många andra stammar vilka till följd av mongolernas härjningar under 1200-talet hade tvingats lämna sitt hem i Centralasien och flyttade till Mindre Asien som på den tiden styrdes av de seldjukiska turkarna. Som uppskattning för hjälpen till en av de seldjukiska turkarna under ett krig fick de ottomanska turkarnas ledare, Ertoghroul (ska inte förväxlas med Torghoul, de seldjukiska turkarnas ledare på 1000-talet) tillsammans med sitt folk slå sig ned i området där dagens stad Eski ligger.

De ottomanska turkarna visade med ihärdighet, hårt arbete, disciplin och andra egenskaper att de var överlägsna alla andra turaniska folkgrupper och hade mindre än två sekler efter sin ankomst till Mindre Asien skapat ett enormt imperium. Men samtidigt måste man medge att områdets situation var rätt passande för deras syfte och hjälpte dem på vägen. I slutet av 1200-talet upplöstes och uppdelades de seldjukiska turkarnas imperium som styrde över hela Mindre Asien i flera mindre turkiska stater vilket, mest av allt, förenklade de ottomanska turkarnas uppgift. Å andra sidan låg det bysantinska imperiet vid sin undergångs rand. Förutom att det var sårat och sjukt på grund av inre konflikter så hade korsriddarnas ockupation av Konstantinopel försvagat det så pass mycket att imperiet inte gjorde några som helst försök alls under 1100- och 1200-talen att köra ut de seldjukiska turkarna ur Mindre Asien, samtidigt som en liten ansträngning med största sannolikhet skulle slutat lyckosamt.

Ertorghouls son och efterträdare, Osman I med öknamnet "Domaren", utnyttjade det bysantinska imperiets svaghet och utökade i början av 1300-talet sitt influensområde genom att ockupera det som återstod av det östromerska imperiets områden i Mindre Asien.