Armenien under de ottomanska turkarnas styre
Från 1500-talet och framåt införlivades större delen av Armenien i det ottomanska imperiet d.v.s. hamnade under de ottomanska turkarnas styre. Dessa turkar var, som vi redan har nämnt, det mest avancerade, seriösa och aktiva folket bland sina turaniska kusiner. Så fort de tog kontrollen över Konstantinopel så härmade de vissa av de bysantinska institutionerna, i synnerhet de administrativa. Deras enorma imperium sträckte sig under dess storhetstid från staden Wien ända till närheten av staden Tabriz.
Det är onekligen så att Armenien under de ottomanska turkarnas styre, till skillnad från tiden under andra turaniska stammars styre (seldjuker, mongoler och turkmener), kom att få uppleva en relativt märkbar utveckling. De ottomanska turkarna hade en kunnig sultan och en centralmakt och organisation enligt den bysantinska modellen. Med hjälp av dessa fördelar lyckades de skapa ett relativt bra styre i sitt imperium, eller åtminstone i norra Armenien, men i södra Armenien som turkarna hade överlåtit till nomadiska kurder hörde anarkin och plundringen till vardagen.
Men detta nya styre hade fortfarande, trots dess framsteg jämfört med de tidigare tiderna, sina egenheter som kunde tålas av folk vilka var eller hade varit tältboende nomader. Folk med en framgångsrik historisk bakgrund vilka hade upplevt lysande civilisationer kunde dock inte underkasta sig detta styre. Det var precis detta styre som turkarna påtvingade de kristna folken på Balkan vilket var oacceptabelt för dessa folk.
Detta styre byggde på det faktum att kristna undersåtar betraktades som ickemuslimska krigsfångar och det ottomanska imperiets styre hade rätten att behandla dem som slavar. Dessa slavars uppgift var bl.a. att förse regeringsmakten med mat och förnödenheter i form av speciella skatter och avgifter, förutom sina feodala skyldigheter under krissituationer så som krig och uppror. De måste även betala staten en mänsklig skatt, dock inte som soldater, eftersom de var befriade från militärtjänstgöring, utan i form av småbarn som regeringsmakten använde till att bygga upp de ökända janitsjarernas specialstyrkor med eller i form av sina kvinnor till emirernas harem. Precis som Bertrand Bareilles påpekar så var de ottomanska turkarnas erövringar egentligen ett storskaligt slavdriveri. 29
För att återvända till det ottomanska imperiets utveckling kan vi säga att fr.o.m. 1600-talet började det ottomanska imperiet att gå mot ett gradvist förfall. Under de stora ottomanska sultanernas tid värnade man om de kristna undersåtarnas rättigheter och i domstolar behandlades de utan särskiljande. Ibland hamnade armenierna t.o.m. under deras beskydd. Jorga berättar att sultan Murad III försvarade armenierna i Valachie 30, på ett bestämt sätt, mot de andra ortodoxa kristna vilka ville tvinga armenierna att följa deras religion. 31
Man kan utgå ifrån att de armeniska böndernas situation under sultan Suleiman II:s tid inte var sämre än den hos Europas bönder.
Men perioden med regenter vilka både var grundare till imperiet och stora militära ledare kom till sitt slut vid slutet av 1500-talet. Fr.o.m. denna tid hade ottomanska regenter en obetydlig roll och maktlösheten hos det centrala styret resulterade i att kaos och anarki styrde riket, och makten hade hamnat hos de lokala makthavarna.
På 1600-talet var ett av kännetecknen hos Konstantinopels hov att istället för sultanen så var det hans harem, d.v.s. mor och favorithustrurna som styrde riket. Vid slutet av 1600-talet och början av 1700-talet styrdes landet, under en 50 års period, av landets storvesirer. Sedan, fr.o.m. mitten av 1700-talet och de första åren på 1800-talet, var det janitsjarerna, d.v.s. eunuckerna i sultanens harem som styrde imperiet.
I verkligheten så visade de ottomanska turkarna att trots sin hårda disciplin och militära kvaliteter så saknade de kompetens och värdighet för att styra över andra folk.
|
