Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 168 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Militära aspekter

Medan vi betraktar de militära aspekterna för denna period bör vi påpeka att vi pratar om en period då Armenien hade förlorat sin självständighet. Därmed hade man, förutom Karabakh, ingen egen armé av armeniska soldater somo kunde bilda egna styrkor och strida i krig enligt den gamla armeniska disciplinen.

I Karabakh stred den armeniske nationalhjälten Davit Beg tillsammans med en styrka på 500 man mot turkarna under 1700-talet. Antalet krigare i denna styrka ökade ständigt för att, vid den tidpunkt då Davit Beg lyckades samla alla armeniska prinsar under sin ledning, bestå av cirka 7 000 man. Davit Beg utkämpade historiska strider i Kafan och Halidzor mot turkarna och besegrade turkarna som leddes av Sari Mustafa.

I främlingarnas tjänst hittar vi armenier bland janitsjarerna. Vi vet redan att Janitsjarernas styrkor bestod uteslutande av kristna män som turkarna vid låg ålder med våld hade tagit ifrån deras familjer, som en form av blodskatt, och utbildat de i stridkonst. I verkligheten var det just dessa soldater som utgjorde grunden för det ottomanska imperiets makt under flera sekler. Bland dessa janitsjarer fanns det många armeniska pojkar, även om de flesta av dem tvångsrekryterades bland de kristna folken på Balkanhalvön. 40

Även i Egypten fanns det många armenier bland memluckernas soldater. Vi vet också att denna militära organisation, vilken hade de ottomanska janitsjarerna som förebild, senare kom att regera över Egypten. Bland memluckernas soldater, vilka Napoleon tog med sig från Egypten som sina kejserliga vakter fanns 20 armenier, bl.a. Rustam, Shahin som var överste, Mir David, Jean från Shushi och Pierre Abressof som blev fanjunkare åt prins Eugène de Beauharanais. 43

Den armeniska härkomsten hos den mest kända av dem, d.v.s. Rustam, kejsarens mameloucksoldat, är helt bevisad utifrån hans egna memoarer. Hans egentliga namn var Rostam Kovian 44, född i Tbilisi och hans far var armenier från Karabakh som hade kommit till Tbilisi, för att ägna sig åt handel. Rustam hade tillbringat en hel del av sin barndom i staden Shushi, som då var huvudstad i Karabakh. 45

På Krimhalvön, i staden Caffa (Thèodosia), tjänstgjorde en armenisk vaktpostering åt de militära handelsmännen som kom från Genua och försvarade vid flera tillfällen staden mot yttre attacker. 46

En annan aspekt hos Armeniens militära historia under denna period är rollen som armeniska flyktingar spelade i Polen under de stora krigen för sitt nya hemland. På så sätt kan man säga att dessa armenier helt och hållet gottgjorde den gästvänlighet som deras nya land hade erbjudit dem. Polska historiker har lovordat den militära hjälpen som armenierna har försett dem med under krigen, och till en sån grad att deras fosterlandskänsla har fått en sagoliknande status.

Även i Ungern fortsatte armenierna att delta i sitt nya lands krig mot turkarna, även om det redan vid slaget i Varna år 1444 syntes många armenier bland deras styrkor. 47 Även närmare våra dagar, under det nationella upproret i Ungern år 1849 hittar vi två armeniska soldaters namn bland de stupade vid slaget i Arad. Dessa två var Erni Kis och Wilmos Lazar som båda gav sina liv för sitt andra fosterland.

Vi ska även peka på rollen som armeniska adelsmän spelade inom den ungerska armén. Dessa adelsmän var de som efter Anis fall och undergången för Armeniens kungadöme i spåret på bagratouniska kungar hade flyttat till Georgien.