Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 174 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Armeniens renässans eller återuppståndelse

I början av 1700-talet levde armenierna och hela Orienten i en sorts situation lik den under medeltiden. Det var endast under andra hälften av 1700-talet och i synnerhet under 1800-talet som en reformkrävande frihetsrörelse på grund av kontakten med Europa spred sig över hela detta område och vände upp och ner på nationernas tankesätt i dessa länder.

Om det armeniska folket, d.v.s. en av de första nationerna som mottog detta tankesätt och fortsatte spridningen och vidareförmedlingen av det till sina grannar, kan man säga att denna rörelse orsakade en riktig renässans eller återuppståndelse som är källa till dagens Armenien. I själva verket är det under just denna period som grunden till det moderna Armenien läggs.

Vi kommer på de kommande sidorna att visa hur denna förnyelse av tanke och själ endast var möjlig då det armeniska folket under sekler av främmande styre hade bibehållit sin lojalitet mot sin kyrka, och sin orubbliga kärlek och intresse för sina seder och vanor. Dessutom kommer vi att nämna att den armeniska återuppståndelsen var tack vare aktiviteterna hos mkhitaristerna och armeniska författare samt västerländska vetenskapsmän.

Egentligen var det på grund av studier i sitt språk, litteratur och gamla historia som armenierna, precis som de andra kristna folken på Balkan eller de nyfödda nationerna i Centraleuropa, återuååtäcka sin nationella identitet.

Precis som en av historikerna har skrivit om Balkans kristna nationers renässans: "För att förverkliga detta var det först nödvändigt att ha väktare som höll kunskapens fackla vid liv. Dessa väktare var prästerna. Sedan måste det finnas aktivister som skulle väcka upp nationerna och dessa var författare, filosofer, intellektuella och vetenskapsmän, och dessa måste först lägga grunden för det politiska fundamentet innan soldaterna tog det avgörande steget. Vanligtvis är det så att folk som vill uppnå detta måste ha intellektuella som inte är ute efter egen vinning och som håller dessa tankar vid liv. Sedan behövs det poeter och författare som ska engagera de kompetenta och ambitiösa individerna för att väcka folket från den långvariga sömnen, samla de skyddade tankarna i klostren och återskapa deras ungdomliga kraft."

Vi kommer, i tur och ordning, att beskriva dessa krafter vilka arbetade för den armeniska nationens återuppståndelse. Men man bör medge att om dessa krafter fick komma till ytan och sättas i rörelse så var det för att tankesättet i omvärlden gjorde det möjligt.

Utvecklingen av tankar och handlingar

Symbolen för dessa yttre förändringar var i första hand den förvånansvärda utvecklingen och utvidgningen av den europeiska civilisationen under 1700-talet och resultaten av denna förändring var i sin tur de ökande relationerna och kontakterna mellan öst och väst.

Grekerna i det ottomanska riket var de första som etablerade en nära och varm relation med Europa. Förutsättningen för att kunna etablera denna kontakt var till stor del grekerna i utlandet, t.ex. i södra Ryssland, Wien och Frankrike där det fanns grekiska bosättare som var handelsmän.

Det var genom dessa greker som verken av författare och filosofer som Montesquieu, Voltaire och Rousseau spreds bland Konstantinopels kristna intellektuella.

Rysslands och Österrikes stadiga framsteg och det ottomanska imperiets kräftgång under 1700-talet var inte heller utan verkan för de kristna nationerna i Orienten och visade för dessa att det fanns möjligheter till förändring av regimen. 1