Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 176 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Från 1800-talets första hälft ser vi skapandet av självständiga eller självstyrande stater på Balkan och bevittnar det ryska imperiets intrång i Transkaukasien och Östarmenien. Alla dessa händelser har varit delaktiga i förstärkandet och uppmuntrandet av initieringen av den armeniska renässansen.

Armeniska kyrkan och dess roll

Trots att den armeniska renässansen på 1800-talet, så som i andra kristna nationer i Orienten, var beroende av de händelser som vi redan har nämnt, var det egentligen på grund av att den armeniska kyrkan, väktare av fosterlandskänslan och tron, under långa sekler hade försvarat och bevarat den armeniska nationens kultur och civilisation.

Den armeniska kyrkan hade dock inte utfört detta under samma omständigheter som de kristna kyrkorna på Balkan, d.v.s. dessa låg i områden som räknades som europeisk mark och var vid sidan om imperiets huvudstad medan armeniska kyrkan låg i Mindre Asiens allra östligaste hörn i Västarmenien och dess folk hade, ensamt, omringats av mindre utvecklade nationer och folk som även var mycket fanatiska. 10

Precis som B. Bareilles påpekar så har det kommit fram att det var den armeniska kyrkan som var den viktigaste organisatören för bevarandet av seder. Denne skriver: "I kyrkan där armenierna har tagit skydd har man inte bara hittat en knytpunkt utan även en ark i vilken alla seder, vanor, språk och litteratur, d.v.s. allt som knyter armenierna till sin bakgrund, har förvarats väl".

Det armeniska folket är egentligen skyldigt kyrkan sin nationella anda och känslor, under de sekler då nationen befann sig under främmande styre. I främre Orienten och Mellanöstern, där tron ständigt har varit ett skyddsrum och en försvarare av nationens överlevnad har den armeniska kyrkan varit den kropp i vilken den armeniska nationens själ har hållits vid liv, efter att själva nationen dödats av fienden, och där den stannat i väntan på återuppståndelse. Ja, denna kyrka har varit som en djup avgrund i vilken livet har tagit skydd för att en dag åter uppstå.

Bareilles skriver: "För sin fortlevnad behövde armenierna inte göra något annat än att samlas runt sina kyrkor och vila sig i deras skugga i väntan på återuppståndelse. När de, vid kontakten med västvärldens tankar, vaknade upp kunde de fortsätta sin väg utan att märka att de just hade vaknat ur en flera sekler lång och djup sömn. De fortsatte sitt nationella liv som om det aldrig hade brustit, knöt samman sina seder och vanor och anpassade sig till de nya tankarna och idéerna." 11

Detta var mer grundligt och djupt ur det perspektivet att den armeniska kyrkan, arvtagare till kristendomens seder och vanor från de första seklen, alltid har kännetecknats av sina två lysande egenskaper, nämligen den riktiga enigheten med folket och dess demokratiska och frihetsälskande tankesätt. 12

Bareilles fortsätter: "Den första sak som syns av den studien av armeniska kyrkan är att dess organisation i regel är demokratisk. Prästerskapet har aldrig utgjort någon speciell och separat samhällsklass och folket och den armeniska kyrkan är en enad varelse. Mellan dem har det inte förekommit några meningsskillnader och konflikter på grund av viljan till att styra, och det är utan tvekan denna enighet med de ickereligiösa samhällsskikten som den armeniska kyrkan genom sin frihetsälskande och barmhärtiga natur är skyldig till." 13