Västvärldens återupptäckande av Armenien
Bland de mest uppenbara kännetecknen hos 1700- och 1800-talen är också européernas återupptäckande av Armenien. Fr.o.m. 1700-talet hittar vi återigen flera omnämningar om armenierna i europeiska författares verk. Ett särdrag för denna period var ju nyfikenheten om allt och alla i världen.
Jean-Jacques Rousseau hade vänskaplig en relation med flera armenier och har själv setts iklädd armeniska dräkter, då han fann dem enkla och bekväma. 51 I Voltaires verk har på ett par ställen hänvisats till armenierna, om än inte på ett så positivt sätt. Däremot har den store tyske filosofen Immanuel Kant talat väl om armenierna och skrivit "men hos en annan kristen nation, d.v.s. Armenien, ser jag en speciellt aktiv och arbetsam anda som har fört dem från Kina ända till stränderna i Guinea. Detta intelligenta och strävsamma folk har representanter över hela den gamla kontinenten och de relationer som de har etablerat med alla andra nationer påminner om grekernas goda relationer." 52
Under samma sekel har den holländske konstnären Van Mour, enligt Macler, uppenbarligen haft en speciell förkärlek för armenierna och målat scener ur den armeniska församlingens liv i Konstantinopel.
Napoleon har också under sina levnadsår visat intresse för armenierna vid ett par tillfällen, då han såg potentiella möjligheter för att detta folk skulle hjälpa honom i förverkligandet av hans planer. Hans studier under yngre år hade fått honom att förstå vikten av det armeniska folkets existens och Armeniens speciella geografiska ställning. Dessutom värvade Napoleon många av Egyptens armeniska Mamlucker, bl.a. Roustam, Shahin, Mir Davoud, Jean av Shushi och Pierre Abressof. Även år 1799, när han skulle ut i krig mot Saint Jean a'Acre då han tänkte nå Konstantinopel via Damaskus och Allepo "och marschera via de missnöjda folkens länder och utöka sin armé", så räknade han med att Kilikiens armenier skulle komma väl till pass. År 1812, strax innan kriget mot Ryssland, avslöjade han en sagoliknande plan i Narbonne, enligt vilken han, efter Rysslands förlust, i Tbilisi skulle samla en armé av fransmän, georgier och armenier och därifrån anfalla Indien.
Förutom detta beslöt sig Napoleon flera gånger för att erhålla armeniernas sympati. I sin order till general Brune, Frankrikes ambassadör i Konstantinopel har han den 18 oktober 1802 skrivit följande: "Frankrikes ambassad i Konstantinopel måste hålla de kristna i Syrien och Armenien under sitt beskydd." 56
|
