De östarmeniska studenterna fick i sin tur sina högre utbildningar vid ryska högskolor, i synnerhet vid universiteten i Moskva, S:t Petersburg, Kharkov, Jordbruksuniversitetet i Moskva, S:t Petersburgs Polytekniska högskola och andra ingenjörsskolor om gruvindustrin, brokonstruktion och vägbygge. Och de som åkte utanför Ryssland för studier åkte i första hand till de tyska universiteten 111 (Leipzig, Berlin, Marburg och Halle, Polytekniska högskolan i Dresden och gruvindustriskolan i Freiberg).
Och till slut var även Schweiz ett väldigt viktigt utbildningscentrum för de armeniska nya intellektuellas högre utbildning och flera av östarmenierna så väl som västarmenierna fick sin utbildning vid universiteten i Genève, Lausanne och Zürichs Polytekniska högskola.
Antalet armeniska studenter ökade ständigt, så att antalet som år 1914 studerade vid ryska universitet uppgick till flera tusen. Vid samma tidpunkt studerade flera hundra vid universiteten i Västeuropa och cirka hundra andra vid universiteten i USA. 112 Alla dessa unga studenter utbildade sig i västvärldens skolor samtidigt som de hade blicken mot sitt fosterlands horisont.
Det är med iakttagande av detta enorma kulturella arbete i olika områden som Haxthausen, ett av de bästa vittnen till livet hos folken i Orienten, vid mitten av 1800-talet har skrivit följande: "Det verkar som att det armeniska folket befinner på en av sitt ödes korsningar. Man kan tydligt se hur starkt varje framställande av idéer reflekterar hos detta folk. Hos detta folk finns en oförneklig vilja för accepterandet och blandningen med västvärldens tankar och kultur." 113
Litterära rörelsen
Ett annat kännetecken hos 1800-talet för det armeniska folket var den enorma litterära rörelse som skapade denna nations moderna litteratur.
Den armeniska nationella konsten hade under de gångna seklerna kvarstått i sin ursprungliga enkla form.
Precis som Fournol har påpekat om det ottomanska imperiets kristna folk så var den vardagliga poesin till en början en viktig faktor för bevarandet av nationella tankar och senare källan till dem. Samspelet mellan musiker, konstnärer och folklorister har varit väldigt viktig för den nationella rörelsen.
Men snart kom den armeniska moderna litteraturen att stiga fram och förstärka detta samarbete och koordinera den med dåtidens känslor och behov.
Återgivandet av en lista, om än ofullständig, över alla de författare och skapare som under denna period arbetade inom olika ämnen är för stor för att rymmas inom denna boks ram. Vi nöjer oss med att säga att historiker, poeter, romanförfattare, prosaister, dramaförfattare, publicister och politiska och många andra författare dök upp i den nya armeniska litteraturen 115 och vi kan här bara nämna några av de allra mest kända namnen.
Vi har redan tidigare ägnat oss åt den viktiga roll som mkhitaristerna hade i denna renässans och nämnt den historiska vikten hos författare så som Michel Tchamtchian och Lucas Indjidjian. Förutom dessa har mkhitaristerna gett en av de största armeniska episka poeterna, Arsène Bagratouni, till det armeniska folket. Men det var mkhitaristen Alishan som mest av alla har påverkat armeniernas tankar i egenskap av historiker och poet. Kanske har inte någon annan armenisk poet lyckats att med en sådan spännande ton återge Armeniens ärofulla förflutna och beskriva dess dåvarande ruin och tala med sådan entusiasm om det armeniska folkets uppror. Precis som Varandian har uttalat: "Så länge en enda armenier finns kvar i denna värld som kan förstå hans poesi, kommer hans poem alltjämt att lovordas och uppskattas."
|
