Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 191 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Vid slutet av 1800-talet kunde Rohrbach bekräfta att armeniska medier, med sin höga nivå både i kreativitet och i kvalitet hos deras artiklar, var ett säkert bevis på en intressant egenskap hos ett folk som trots att de bor i Orienten har uppenbarliga drag av européernas tankesätt. 164

Senare, från 1908-1912, d.v.s. efter ungturkarnas revolution uppstod en ännu större blomstring av de armeniska medierna i städerna. Utöver det som publicerades i Konstantinopel och Izmir, grundades armeniska tidningar i städerna Erzurum, Van, Trabizond, Erzindjan, Gharahesar, Sivas, Kharpout, Diyarbakir, Mersivan, Ismid, Berdizak, Ghrasoun och Ourdou (Housaper, i Kairo den 8 augusti 1952).

Det armeniska folkets nationella känslor

Samlingen av alla dessa framsteg resulterade snart i ett nätverk av centrum för armeniska intellektuella. I själva Armenien utgjordes dessa av centrum av Etchmiadzin, sätet för den armeniska katolikosen och centrum för akademin, Van som var Khrimian Hayriks arbetscentrum, Erzurum på grund av högskolan Nersessian och Shushi (Karabakh).

Utanför Armenien fanns de viktigaste intellektuella centrumen i Konstantinopel, Izmir, Tbilisi, Moskva och i Västeuropa i Venedig och Wien på grund av mkhitaristernas närvaro i dessa två städer, Paris och Genève, vilka var viktiga centrum för nya universitetsstudenter och sedan Boston som blev centrum för armeniska intellektuella vilka hade emigrerat till USA.

Dessa platser förvandlades till institutioner för de armeniska tankarna och är de platser där idéerna om armeniernas renässans fick sin form och sedan spreds sedan till resten av folket.

I verkligheten var det under 1800-talet som renässansen eller den kulturella återuppståndelsen lärde armenierna att återvända till sitt förflutna och lära sig om sin ärorika historia. Det var genom att se på pjäser, läsa böcker och se förfädernas vackra skapelser som armenierna stegvis kom att känna sin nationella identitet. Och så här bra beskrivs detta av Joseph de Maistre som skriver att: "En nations själ är dess seder och vanor."

Detta uppvaknande av tankar hos armenierna utmärktes av flera kännetecken bland vilka man i synnerhet kan nämna en högre känsla för hjälp och medsörjande bland armenierna bortom landsgränserna. Medan armenierna i Västarmenien, Östarmenien och Persien levde utan kontakt och kommunikation med varandra började de, från 1800-talets andra hälft, samarbeta och hjälpa varandra. Bl.a. kunde östarmenierna med sina bidrag och gåvor hjälpa enormt med byggandet av ett skolnätverk i Västarmenien.

1872 kunde Artzrouni med all rätt skriva följande i sin tidning Mshak: "Igår var vi inget mer än en kyrklig församling, men imorgon kommer vi att vara en nation."

Den armeniska nationen blev stegvis medveten om sin enighet och samhörighet, trots att den var delad mellan tre olika länder och utspridd över hela världen,. Armenierna började känna att de verkligen var knutna med varandra genom sin historia och att de delade samma öde. Denna nationella tanke och anda enade den armeniska nationen över gränserna.