Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 198 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Östfrågan

"Så fort turkarna dök upp i Europa så skapades en ny fråga vid namn Östfrågan." Albert Sorel

Enligt Francis de Pressensé var Armenienfrågan en av flera sidor i denna enorma och avskräckande Östfråga, vilken vi här ägnar en kort återgivning, i synnerhet med avseende på dess påverkan på utvecklingen och utvidgningen av Armenienfrågan. 1

Den turaniska ebben

Det hade kommit en tid då hela Asien och Europa skulle ha hamnat under turaniska stammars styre men krafterna i väst och öst lyckades stoppa floden av dess nomadiska stammar och köra tillbaka dem mot deras hemtrakter.

I östra Asien började förfallet för turaniernas makt redan under 1300-talet och det var på den tid då kineserna höll på att frigöra sig från de mongoliska Yuan-stammarna. Det dröjde inte länge innan allt som återstod av turaniernas imperium i östra Mellanöstern var mongolernas styre i Indien. Och även det överlevde endast till 1700-talet och gick under vid engelsmännens ankomst.

I Ryssland lyckades Moskvas hertigdöme frigöra sig från tatarernas styre vid slutet av 1400-talet och slog sedan till i en segerviss motattack som på 1500-talet slutade med besegrandet av Khandömena i Ghazan och Hashtarkhan. Sedan, under 1600- och 1700-talen, när dessa kampanjer följdes upp så upplöstes denna gren av den turaniska familjen som hade förvandlats till en politisk maktfaktor i regionen.

I våra dagar har man dokumenterat den roll som kosackerna spelade i kampen mot turanierna längs Europas gränser. Alla dessa var de som skulle lämna Ryssland och Ukraina tillsammans med de förtryckta som utsattes för regeringens religionstrakasserier, eller bönder som längtade till frihet och självständighet. Dessa kosacker, i synnerhet kosackerna i Donau och de ukrainska kosackerna vilka kallades för Zaporoguerna, och senare kosackerna i Kouban var tsarens främsta vapen i kriget mot turanierna, ett vapen med vilket tsarerna först lyckades frigöra södra och östra Ryssland med intilliggande slätter och sedan erövra Sibirien.

Men kosackernas hjältedåd var i grunden endast ett av resultaten av ett ännu mer organiserat arbete, grundat på framstegen hos ett stort jordbruksfolk, nämligen ryssarna, vilka återtog markerna från de turaniska stammarna som hade förvandlat åkrarna till stäpp eller kala ökenområden, bosatte sina familjer där och sammanknöt på så sätt Europas gränser och norra Europa med nätverket för världshandel.

Men den gren av de turaniska stammarna vilken turkarna utgjorde stoppades på sin marsch mot Europas hjärta av länder som Österrike-Ungern och deras regenter av ätten Habsburg, länder som under 1500- och 1600-talen lyckades spela rollen som Europas vallar. Prins Ovjan Saviv och Karl, två värdefulla soldater i det österrikiska hovets tjänst, var båda med i dessa krig. Det var slaget vid Saint Gotthard, år 1663, precis som sjöslaget vid Lepante hundra år tidigare som satte stopp för ottomanernas framryckning. Dock inträffade turkarnas reträtt inte förrän först under 1700-talet, d.v.s. när Ryssland kom med i bilden.

Aanotaux skriver det följande om detta: "Under tre hela sekler drabbade Europa, med nedböjt huvud, samman med turkarna utan att lyckas driva dem tillbaka. Men när det, på Östeuropas okända slätter, dök upp en ny motståndare i form av ryssarna förändrades situationen. Denna motståndare hotade, med sitt geografiska läge, turkarnas alla försvarslinjer medan Europa alltid hade drabbat samman med dem framifrån. När tsaren dök upp vid Svarta havskusten drabbades turkarnas land av en långvarig skräck." 9

Det är vid slutet av 1600-talet som den ottomanska regeringen, med förlusten av Azar vilket öppnade ett nytt fönster mot Svarta havet för Ryssland, överlåter Ungern till Österrike och ger upp sitt anspråk på Transkaukasien. Freden i Carlowitz år 1699 markerar egentligen det ottomanska imperiets ständiga reträtt från den europeiska kontinenten.

Under 1700-talet, efter en rad hårda krig mot det ottomanska imperiet, lyckades Österrike att återta Banat år 1718 och Bukovine i 1775 från turkarna. Från andra hållet erövrade Ryssland Krimhalvön år 1783 och ockuperade sedan Odessa år 1792.

Bland de olika avtalen som slöts efter krigen mellan Ryssland och det ottomanska imperiet kan man i synnerhet nämna Kainardji-avtalet vars innehåll hade dikterats av tsarinnan Katarina II, enligt vilket det ottomanska imperiet slutar vara en stormakt.