Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 199 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Östfrågan fram till 1877

Östfrågan, vilken i dess ursprungliga form dök upp under 1700-talet och drog till sig uppmärksamheten hos större delen av Europa under 1800-talet, hade sina rötter i nedgången av den ottomanska makten och sönderfallet av dess imperium, men även utvidgningen av makten hos Ryssland och Österrike, d.v.s. två länder som efter flera seklers turaniskt förtryck och styre nu spelade en avgörande roll i besegrandet av sina förtryckare.

Precis som Albert Sorel har påpekat så innebar uppkomsten av det nya Ryssland, som med introduktionen av en helt ny maktfaktor i östfrågan, lämnade ett stort intryck hos Europas allmänna policy och ändrade förutsättningarna i denna fråga.

Det var under 1700-talet som denna nyuppkomna makt etablerade sig tack vare sina två stora ledare, nämligen Peter den store och Katarina II. Med Peter den store fick Ryssland kontroll över Östersjöns kust och med Katarina II fick man kontrollen över Svarta havskusten och kunde på så sätt skapa ett sammanhängande imperium som sträckte sig från Svarta havet ända till Östersjön.

Vi har tidigare pekat på denna punkt, nämligen att Rysslands entré på scenen var huvudorsaken till de ottomanska turkarnas ständiga reträtt under 1700-talet.

Vid slutet av 1700-talet, d.v.s. då franska revolutionens lågor tändes, höll Ryssland och Österrike på att förberedda sig för att avsluta det ottomanska imperiets kapitel och Katarina II skissade på en stor plan för att med erövrandet av Konstantinopel skapa ett nytt grekiskt imperium vilket även omfattade Balkan och Dardanellerna och Bosporsundet under rysk ledning. 16

Precis som många av historikerna har påpekat, i synnerhet Viktor Berard, Sinobs och Albert Sorel, 17 hade det ottomanska imperiet dömts till delning mellan de ryska och österrikiska imperierna och det var endast den franska revolutionen som räddade de och på samma sätt räddade 1917 års ryska revolution det som fanns kvar av det ottomanska imperiet och tillät turkarna att behålla Bosporsundet och större delen av Armenien.

Revolutionens krig och det franska imperiet vände de ryska och österrikiska arméerna från Turkiet mot sig själv och på så sätt gavs en dyrbar paus på 25 år (1790-1815) till turkarna för att återhämta andan.

Dock, efter denna vilopaus, räddades det ottomanska imperiet ännu en gång från det öde som väntade det, d.v.s. förfall och upplösning, och denna gång genom att hitta en dyrbar allierad i form av Storbritannien. Britterna införde, efter att stärkt sina ställningar i Indien, en ny punkt på sin politiska agenda och det var att röja undan alla andra stormakter från vägen som ledde till Indien.