Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 20 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Den armeniska armén hade slagit läger på andra sidan av floden Batman-su och Mithradates hade skickat en av sina största ledare, Taxilés till Tigrans hjälp. Denne var en stor strateg med många segrar bakom sig. Han föreslog att Tigran skulle avstå ifrån en direkt drabbning och låta sitt lätta kavalleri med sporadiska anfall irritera Lucullus armé och bryta kontakten mellan styrkorna och dess provision och ammunition. På så sätt skulle man svälta ut Lucullus armé - något som kom att bli parthernas klassiska och framgångsrika strategi 67.

Men Tigran som hade lagt märke till den romerska arméns underlägsenhet svarade med: "Om dessa skall föreställa en armé och är här för att kriga så är de för få; om de är sändebud för att diskutera fred så är de för många".

Då marken på andra sidan av floden, där Tigran hade slagit läger, var för brant hade Lucullus fört sin armé ner längs floden tagit ställning i ett platt område vid sidan om floden. När Tigran såg detta drag trodde han att Lucullus, på grund av sina mäns fåtalighet, höll på att retirera och vände sig till Taxilès och sa: "Titta, de här ska föreställa dina romare!" Taxilès svarade: "Jag hoppas verkligen att de håller på att retirera, men de här bär på hjälm, spjut och sköld och det innebär att de ska kriga."

Så fort den romerska kom fram till en läglig övergångsplats längre ner vid floden så korsade de den. Den armeniska armén hade tagit ställning mittemot floden. I styrkornas kärna var det själva Tigran som ledde manskapet. Arméns högra flank lydde under den medisk-azeriska kungen och den vänstra flanken lydde under kungen för Adiabéne (dagens Mosul), vilka var både Tigrans undersåtar. Tigran hade personligen befälet över det berömda tungbepansrade armeniska kavalleriet, som fanns längst bak vid den högra flanken. Detta var ett stort misstag då placeringen av en sådan svårmanövrerad enhet längst ut i en flank utsatte den för stor fara.

Lucullus var ytterst kunnig när det kom till att snabbt upptäcka svaghetspunkten hos fiendens formation, en kunnighet som kännetecknar stora militära eller politiska ledare, och kom underfund med att om han skulle slå ut det berömda armeniska kavalleriet så skulle han förlama hela den armeniska styrkan. Därför anföll han dem från sidan med sitt eget specialkavalleri och bakifrån med två infanterilegioner. Det armeniska infanteriet var skapat för anfall och inte försvar. För att man skulle omgruppera sig och få ett större manövreringsutrymme så svängde man åt det enda håll som var fri från fienden, d.v.s. åt vänster där Tigran andra styrkor var positionerade, vilket resulterade i en total oordning hela den armeniska armén. Detta var frön till den katastrofala utgången till Tigrans räkning. Mommsen erkänner att de uppgivna siffrorna för antal offer på respektive sida, så som Lucullus har uppgett dem, är precis som Syllas elev skulle ha gjort och är långt ifrån verkligheten, men skriver samtidigt att: "Detta var av en de vackraste krigsföringskonsterna i Roms militära historia samtidigt som den var ärorik." 68

Detta katastrofala drag slutade med att Tigranakert föll strax därefter och Lucullus kunde komma åt otaliga rikedomar och även 10 000 000 m³ vete och kunde förse sin hungriga armé med mat.

Denna förlust medförde också att många områden som lydde under Tigran nu fick tillfälle att frigöra sig, men majoriteten hamnade under Lucullus styre.

I och med detta hade Tigran förlorat allt land söder om Taurus-bergen med undantag för staden Nisibis i vilken Tigrans bror, Gouras kunde stå emot Lucullus armé ytterligare ett år.

Lucullus andra krig mot Armenien (68 f. Kr.)

Det är mycket sannolikt att Tigran kunde ha fått till en fred genom att överlämna Mithradates. Men trots den enorma förlusten valde han att fortsätta kriget. Vintern 69-68 tillbringade han med att rusta upp sin armé. Han fick betydande hjälp från Mithradates.

Han försökte att få partherna på sin sida och även om han inte fick deras hjälp så kunde kan åtminstone nöja sig med vetskapen om deras neutralitet och slapp att kriga på två olika fronter samtidigt.

I själva Armenien ägnade man sig hela vintern 69-68 f. Kr. och våren 68 åt att rusta upp. Man mobiliserade stora grupper av befolkningen och tränade dem i stridskonster och organiserade dem, så att Armeniska armén bestod nu, så när som på de iberiska pilbågsskyttarna, endast av armeniska soldater och förvandlades därmed till en verklig nationell armé. Man började även tillverka alla slags vapen och ammunition. 70 Även stora mängder förnödenheter samlades in och lagrades vid strategiska knytpunkter så att man skulle slippa transportssvårigheter med avseende på de bergiga passagerna i ett land som Armenien. På så sätt lyckades armenierna att samla en armé som bestod av 50 000 fotsoldater och 20 000 ryttare. Under hela denna tid var Mithradates till stor hjälp åt den armeniske kungen. Tillsammans med sina gamla officerare och veteraner från pontiska armén som Mithradates hade med sig spelade han en viktig roll i disciplineringen av den nya armén och inlärningen av de nya taktiker och formationerna. Även de flera tusen soldaterna från den gamla armén i Pontos spelade en viktig roll i träningen och upprustningen av den armeniska armén.

Därmed kan man, precis som den berömde historikern Eckhardt, dra slutsatsen att armenierna lyckades på det bästa möjliga sätt utnyttja det tillfälle som vintern hade gett dem och förbereda sig för det kommande försvaret av sitt land. 69 års krig var ett överraskningskrig medan 68 års skulle bli ett arrangerat och väl förberett krig.