Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 217 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Militära aspekter

Det tidsrum under vilket den armeniska militära historien stannade av på grund av turaniernas styre, kom till ända med 1800-talets ankomst. Rysslands entré i Mindre Asien lyckades få armenierna att återuppta sina gamla militära seder och vanor.

Trots att den ryska regeringen, fram till 1886, inte hade infört obligatorisk värnplikt för Transkaukasiens invånare så hade armenierna i Östarmenien och Transkaukasien, med sina officerare och befälhavare som de gav till den tsarens armé och de frivilliga soldater som anmälde sig under krigstid, deltagit aktivt i krigen i Kaukasus under 1800-talet.

Flera armeniska adelsmän i Georgien och Östarmenien ägnade sig åt militära ämbeten hos den ryska regeringen och samtidigt samlades många frivilliga armenier i Kaukasustyrkorna under den tsarryska fanan och deltog i strider när kriget blossade upp.

Armeniens främsta deltagande i dessa krig vid de ryska soldaternas sida ägde rum under rysk-persiska kriget 1826-1827. Vi har tidigare nämnt general Madatian som var en av hjältarna i detta krig. 59 Madatian, som var från Karabakh, hade gått i tjänst hos den ryska armén. Efter att ha deltagit i imperiets sista krig anslöt han sig till den ryska befälhavaren Yermolof i Kaukasus och utförde en rad tjänster som vi redan har berättat om i anslutning till krigen i Transkaukasien och Dagestan. Precis som historikern Baldag har beskrivit så var Yermolofs ära till stor del tack vare Madatians lysande segrar. 60 Hans starka kännedom om områdets natur och dess invånare innebar att han var en oerhört värdefull medarbetare för ryssarna. Det var samma person som satte ihop kavalleriförband bestående av lokalbefolkningen (armenier, turkar, tatarer) och organiserade dem, ett kavalleri som enligt Baldag utförde värdefulla tjänster åt ryssarna.

Vi har tidigare nämnt den lysande segern som general Madatian uppnådde den 28 september 1826 i Schemkhor och vid början av 1826-1827 års krig mot Persiens armé då han räddade Tbilisi. 61

I samma krig deltog Karabakhs armenier i det berömda försvarandet av staden Shushi, staden som med sitt sex veckor långa försvar förändrade krigets utgång helt. Armenierna i Karabakh och Georgien och senare armenierna i Jerevans provins bildade frivilliga förband vilka stred sida vid sida med de ryska soldaterna. 62 Tbilisis armeniska biskop och den blivande katolikos Nerses, som enligt Varandian var en Garibaldi i prästkläder, hjälpte ryssarnas överbefälhavare på bästa möjliga sätt. "Man såg ständigt honom tillsammans med general Paskievitch långt in på nattimmarna och han sov i generalens tält för att sedan på morgonen, med ett kors i handen, gå framför den ryska armén." 63 För hans roll i de ryska styrkornas seger tilldelades katolikos Nerses S:t Alexander Nevoskis diamantmedalj av tsar Nikolaj I.

Under Armeniens krig, som general Paskievitch utkämpade i 1828-1829 mot det ottomanska riket, var armeniernas roll ännu mer iögonfallande och var relaterad med två ärorika kampanjer i detta krig. En modig armenier vid namn general Behboudian, som var av en armenisk adelsfamilj i Georgien, ledde det heroiska försvaret av fästningen Akhaltsikhi som turkarna hade belägrat under vintern 1828-1829. General Behboudian, som tillsammans med några förband hade omringats i fästningen, kunde inte bara stå emot turkarnas attacker utan steg själv ut från fästningen i början av mars och gick till motattack, besegrade fienden och tvingade turkarna att sluta belägringen. 64

De frivilliga förbanden, som stred i Paskievitchs armé, gick till handling på andra sidan av krigsscenen, d.v.s. södra Västarmenien. Dessa deltog i det lovordade försvaret av fästningen i Bayazid (en fästning vars garnison bestod av 2 500 soldater av vilka cirka 1 000 var armenier) mot anfallande styrkor från Vans pascha, ett försvar som har gått till historien som en av den kaukasiska arméns mest berömda militära kampanjer. 65

Och slutligen ska vi nämna en av den armeniske generalen Arghoutians mest välorganiserade militära kampanjer, där han själv i spetsen av sitt kavalleri haaang intog staden Olti. 68

Vid slutet av dessa krig lovordade marskalk Paskievitch armenierna genom att kalla dem "våra stridskamrater och lojala allierade". 69