Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 237 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Massmorden under 1894-1896

Upptakten till massmorden under 1894-1896 började med händelserna i Sasoun. Armenierna i detta bergsområde led speciellt mycket av kurdernas övergrepp och brott. Kurderna hade sedan skapandet av homayounska lakejerna beväpnats till tänderna. Förutom skatten som armenierna måste betala till regeringen var de tvungna att också betala olagliga avgifter och skatter till kurdiska klanledare. 159

År 1893 vägrade armenierna i Sasoun att underkasta sig detta förtryck, d.v.s. att betala dessa olagliga avgifter och skatter till kurderna som höll på att ruinera dem. Däremot fortsatte man att betala sina skatter till den ottomanska regeringens indrivare. Kurderna som hade förargats av detta anföll Sasouns armenier men dessa modiga bergsbor slog dem tillbaka. 160 Då kallade kurderna på hjälp från turkiska regeringen och de skickade omedelbart en beväpnad styrka till området. Dessa soldater som leddes av general Zeki pascha anslöt sig till kurderna, ockuperade Sasoun och startade en horribel masslakt (augusti 1894). 161 Dessa massmord, vilka var den första länken i en lång kedja av brott och förtryck som skulle pågå från 1894 till 1922, var kanske de mest fruktansvärda med avseende på hur de utfördes, jämfört med alla andra massmord som skedde efter det 162 då 3 500 av 12 000 armenier i Sasoun mördades. 163

På initiativ från Storbritanniens regering som hade underrättats av sin konsul om händelserna 164 kom de europeiska stormakterna överens om att genomföra en lokal utredning och denna skulle utföras av deras representanter vid ottomanska hovet. Trots ryska regeringens sabotage av denna utredning 165 så genomfördes den och resultatet bevisade oriktigheterna i ottomanska regeringens uttalande om att massmorden hade skett till följd av ett uppror som armenier hade startat mot regeringen. Den bevisade också att så fort de ottomanska regeringsstyrkorna kom till området, utan att ens försöka stoppa blodbadet, anslöt de sig till kurderna och deltog i masslakten av den armeniska befolkningen. 166

Paul Cambon, Frankrikes ambassadör i Konstantinopel, skriver att resultaten av utredningen om händelserna i Sasoun visar "att även om den har gjorts på en nödvändig men vag order så finns det tillräckliga bevis på skulden hos den ottomanska regeringens handlande. Även om dessa slutsatser är ofullständiga så kan de utan tvekan bevisa att armeniernas anklagelser är riktiga." 167

Som svar på stormakternas krav på att de skyldiga skulle bestraffas, belönade sultan Abdul Hamid muftin i staden Moush och de turkiska styrkornas ledare som hade dirigerat massmordens utförande med medaljer. 168

Dessa sorgliga händelser fick lord Rosebery att föreslå en reformplan för utförandet av punkterna i Berlin-avtalets paragraf 61.

Denna handling orsakades av det ansvar som Storbritannien åtog sig år 1878. Precis som Viktor Berard påpekar "var det uppenbart att när Storbritannien erhöll fördelarna i Cypern-avtalet måste det även ta det ansvar som avtalet innebär, nämligen att garantera av säkerheten för de kristna invånarna i den asiatiska delen av det ottomanska imperiet". 170