Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 241 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Lord Salisbury, som under dessa händelser hade ersatt lord Rosebery som Storbritanniens premiärminister, inbjöd stormakterna att för att stoppa dessa massakrer göra en gemensam aktion för att tvinga sultanen att sluta med dessa brott mot mänskligheten och genomföra de utlovade reformerna, men hans förslag möttes av ett kyligt mottagande från regeringarna i Ryssland och Tyskland. Prins Lobanof-Rostovski, Rysslands utrikesminister, motsatte sig idén om stormakternas inblandning vilket, enligt honom, skulle innebära slutet för den ottomanska regeringens styre. 210 Och detta var precis samma teori hos den ottomanska regeringen vilken Henri Firot har beskrivit enligt följande: "Turkiska regeringen, som har tvingats erkänna dessa begångna massakrer bara för att kunna fortsätta med nya massakrer, har tvingats att vända sig till internationella lagar." 212

Då krävde Gladstone och flera andra liberala engelsmän den brittiska regeringens direkta ingripande, som svar på andra länders hjälplöshet oberördhet gentemot dessa händelser, även om det skulle innebära att Storbritannien tvingades ingripa på egen hand. Men lord Salisbury var inte villig att gå så pass långt då han var rädd för att Englands ingripande på egen hand skulle sluta med andra stormakternas enande mot Storbritannien, och att Ryssland, i skuggan av dessa händelser, skulle få kontroll över Bosporen.

Ockupationen av Bank Ottoman

År 1896 fortsatte massakrerna även om de hade avtagit något och Van, Moush och Killis Vajin blev scen för nya fasligheter. 213

Då trädde det armeniska nationalrevolutionära partiet Dashnaktsoutyoun (Armeniska Revolutionära Federationen), fram och för att kunna tvinga stormakterna att ingripa beslöt sig man att med en djärv aktion ockupera Bank Ottoman i Konstantinopel vilken var en av de viktigaste internationella handelsinstitutionerna i Orienten.

Viktor Berard skriver: "Efter sex månader av ständiga massakrer, samtidigt som Europa lotsades att Armeniens frågan redan var löst, beslöt sig armenierna att visa Europa att den armeniska frågan fortfarande existerade men att det inte längre fanns någon ottomansk regering." 214

På onsdagen den 26 augusti 1896, klockan 13:00, ockuperade 26 armenier ur dashnak-partiet under ledning av Babgen Siuni, efter att ha skjutit bankvakterna Bank Ottomans byggnad i Konstantinopel. Babgen Siuni dog vid denna initiala attack mot banken och armén Garo Pasdermadjian 215 övertog ledning av gruppen i försvarandet av byggnaden mot regeringsstyrkorna vilka ville återta byggnaden. 216

Revolutionärerna skickade samma dag ett brev till de europeiska stormakterna i vilket man skrev det följande: "Vi är nu i Bank Ottomans byggnad och kommer inte att utrymma den innan sultanen ger löfte om att åtgärda våra krav och överlåta lösningen av Armeniens fråga till en internationell domare. Annars kommer vi på den tredje dagen att spränga oss själva och banken i luften." 217

Under denna aktion behandlades bankpersonalen väl och man talade om för dem att: "Vi har inget otalt med er och ni behöver inte alls vara rädda. Vi vill ha varken bankens pengar eller dess värdeföremål. Vi vill endast diktera våra krav och önskemål till den ottomanska regeringen." 218