Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 243 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Sultan Abdul Hamid underrättades om dessa förberedelser, blev skrämd och stoppade massakrerna på armenier men fortsatte att alltjämt vägra genomföra Berlin-avtalets paragraf 61.

Och det var så som det första försöket med att utplåna armeniska folket enligt en storskalig huvudplan slutade med massakrerna under 1894-1896.

Gladstone har den 21 september 1897 i sitt tal nämnt dessa massakrer på följande sätt: "100 000 armenier mördades, inga garantier gavs för hindrandet av upprepningen av denna tragedi, mördarna kom över en stor kapitalvinst och allt detta skedde på grund av de europeiska ländernas samarbete med det ottomanska imperiet, d.v.s. deras misstro och hat gentemot varandra." 226

Stormakternas ställningstagande under massakrerna 1894-1896

Stormakterna hade egentligen ett stort ansvar för dessa händelser vilka var resultaten av att vägra genomföra Berlin-avtalets paragraf 61 eftersom stormakterna med sina underskrifter hade garanterat genomförandet av denna paragraf. 227

På den tid då inblandningen i ottomanska imperiets inrikesfrågor till synes hade blivit en av Europas naturliga rättigheter, 228 ser vi ett förvånansvärt och oförväntat försvarande av regeringarnas absoluta makt över sina inrikesfrågor, bl.a. rätten till övergrepp och våld av de förtryckta folken eller förintandet av sina undersåtar och godtagandet av ickeinblandningen i andra länders interna frågor.

Det enda ingripandet skulle vara det humanitära och rättfärdigade ingripandet som de europeiska stormakterna tvingades till av den allmänna opinionen i respektive land, vilket hände vid flera tillfällen under 1800-talet, ingripanden i det primitiva och våldsbenägna ottomanska imperiet vars existens bland övriga civiliserade nationer var ett tydligt avbräck. Det var samma ingripanden, på grund av den interna situationen i landet, som resulterade i befriandet av Balkan från turkarnas förtryck men också innebar bättre levnadsförhållanden för de länder som likt Libanon och Kreta fortfarande var under ottomanska styret. 229

Men vid händelserna under 1894-1896 upprepade man inte detta humanitära ingripande, något som till stor del berodde på den opassande policyn hos tsarens Ryssland och Wilhelm II:s Tyskland.

Vi har tidigare pekat på varför Ryssland, fr.o.m. 1881, började följa en antiarmenisk policy och vi kommer i nästa kapitel att beskriva följderna av denna policy inom de ryska inrikesfrågorna.

Denna fientlighet som den tsarryska regeringen visade gentemot armenierna var ett av skälen till de horribla massakrerna på armenier, då det var denna fientlighet från Ryssland gentemot armenierna som uppmuntrade sultan Abdul Hamid II att fortsätta sitt motstånd mot de europeiska stormakterna i fråga om genomförandet av reformer. Det var också medvetenheten om Rysslands neutralitet, och i viss mån medhåll, som fick sultanen att börja dessa massakrer. Då dessa massakrer pågick fann den ottomanska regeringen den ryska policyn vara en solid stödpelare för sina handlingar då Ryssland, med sina protester, förhalade ett ingripande från stormakternas sida i denna fråga. 230