Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 250 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Vinstintressens roll

Till slut bör vi påpeka att inflytande och press från ekonomiska vinstintressen har spelat en viktig roll för regeringarnas ställningstagande i den armeniska frågan (något som pågår i högsta grad än idag). Vi kommer att återfinna detta inflytande när östfrågan återaktualiserades 1919-1923.

Ottomanska imperiet började väldigt sent med att låna kapital från främmande källor. Det första lånet togs år 1854 men efter det kom turkarna att bli allt mer flitiga i sitt lånande. Från 1854 till 1875 lånade ottomanska imperiet mer än fem miljarder guldfranc till dåtidens värde och de flesta av dessa lån togs från England och Frankrike.

Dessa lån var en god inkomstkälla för europeiska finansiella institutioner. Av de fem miljarder som lånades, mellan 1854 och 1875, mottog ottomanska imperiet endast 3 miljarder medan resten, som var en ansenlig summa, hamnade i bankernas och mellanhändernas fickor. 280

Förutom dessa lån som gavs till ottomanska regeringen så gjordes stora europeiska investeringar i flera områden i ottomanska imperiet (järnvägar, lastningsdockor, gruvor och tobak). På grund av den oordning och korruption som fanns i det ottomanska imperiets styre hade alla dessa investeringar blivit en enorm inkomstkälla för investerarna, men däremot inte för kontraktsinnehavarna och kontraktsundertecknarna utan för institutionerna, mellanhänder och mäklare vilka alla fyllde sina fickor med stora summor pengar. Enligt bekännelse från en handelsman så "liknar det ottomanska imperiet en sjuk man, men samma sjuka man är källan till vår hälsa eftersom han ger åtskilliga privilegier så som banker, gruvor, hamnar, järnvägar och dylikt."

Precis som Viktor Berard har påpekat så gav sultanen bort en stor del av imperiets inkomster och detta skedde "i form av köp av militär utrustning, de utländska tjänstemännens lön, gåvor till aktörer inom börsen, media, premiärministrar och förbundskanslrar som garanti för finansiella aktiviteter, för att inte inkludera den individuella korruption hos parlamentariker och politiker i alla länder som tog emot mutor från honom." 281

Det var oundvikligt att vid massakrerna under 1894-1896 så förvandlades alla dessa aktörer till ottomanska imperiets helhjärtade försvarare och pressade sina egna regeringar och den allmänna opinionen för att skapa en negativ inställning gentemot ett ingripande från stormakternas sida då detta skulle innebära ett hot om minskning eller förintelse av ottomanska imperiet, d.v.s. deras guldkalv och källan till alla deras olika inkomster. 282

Förutom att dessa finansiella aktörer försvarade det ottomanska imperiets helhet så var de även mot genomförandet av eventuella reformer vilka skulle förstärka regeringens infrastruktur. Precis som Pinon påpekar så "skulle ett reformerat och förstärkt ottomanskt imperium, vilket kunde försörja sig själv, innebära slutet för främmande regeringars privilegier och deras vinstinbringande aktiviteter. Målsmannen som gör en stor vinst på övervakandet av barnet under hans översyn önskar varken att barnet dör eller att det växer upp. Även om han inte har tillräcklig medkänsla så försöker han att hålla barnet vid liv i dess nuvarande tillstånd." 283

Under massakrernas gång utnyttjade dessa vinstgiriga aktörer sitt inflytande inom medierna och organiserade en blockad och total mörkläggning av händelserna i Armenien och utnyttjade även sitt inflytande över de politiska aktörerna. Albert Vandal skriver: "Medierna hade förlamats med den mest listiga och fruktansvärda lögn och tystnadsorganisation vars like aldrig hade skådats tidigare." 284 Paul Cambon hade all rätt att från Konstantinopel skriva följande till Paris: "Turkarna fortsätter sitt mördande och sin plundring och att sätta allt i brand och även då vill våra tidningar inte sluta att sympatisera med de hjälpslösa (!) turkarna." 285