Dessutom lämnade några armeniska stora personligheter, under ledning av författare och politiska skribenter som Arpiar Arpiarian och Levon Pashalian, hntchak-partiet och skapade år 1896 en förgrening av den under namnet Hntchak Verakazmial (Det ombildade Hntchak). 33
Dessa partier värvade medlemmar bland folket och grundade centrum för sin propaganda och möten. Deras gemensamma mål var försvarandet av armeniska folket mot övergrepp, massakrer och befriandet av Armenien ur förtryck och förslavning.
I skuggan av dessa partiers aktiviteter, i synnerhet dashnak-partiets vars aktiviteter och energi under denna period var större än de andra partiernas, 34 fick folket en ökande tillhörighets- och samhörighetskänsla. Det var tack vare dessa partiers propaganda som armeniska folket återupptäckte sig själv och fick veta om sina nationella rötter och identitet.
Det var dessa faktorer som låg bakom de begynnande krafterna hos armeniska folkets rörelse, en rörelse som skulle öppna vägen mot anständighet, ära och frihet för det armeniska folket.
Strid vid två fronter
På så sätt fick det armeniska folket, i och med dessa massakrer i Västarmenien, veta att avsaknad av motstånd mot tyranni och övergrepp bara uppmuntrar till nya övergrepp och därför resulterade detta i ett oundvikligt väpnat motstånd.
Den första drastiska åtgärden hos något armeniskt revolutionärt parti uppvisades med dashnak-partiets ockupation av Bank Ottoman i augusti 1896 för att tvinga de europeiska stormakterna till ett ingripande i frågan om massakrerna, vilket vi redan har återgett.
Precis som den högt uppsatta ministern Delcasse uttrycker några år senare om upproret i Sasoun så var det "i en region där regeringen behandlar folkets krav med gevär och exekutioner är det naturligt att den motstående sidan gör sig hörd med dynamit."
Under de kommande åren bildade armenierna, på uppmuntran från dashnak-partiet, flera frivilliga förband vilkas antal ökade för var dag i Transkaukasien och Persien och vilka skickades till Armenien för att strida mot turkar och kurder. I olika bergiga områden i Västarmenien sökte beslutsamma män skydd bland bergen där de bildade gerillaförband och förde gerillakrig. Den armeniska "fedayin" (gerillakrigaren) förvandlades till en sorts mytomspunnen krigare och spelade samma roll i det armeniska folkets tankar som den grekiska "klephte" eller den serbiske och bulgariske "haydouken" hade gjort för sina respektive folk. 37 Detta motstånd och försvarshandling var det direkta resultatet av den ottomanska politiken. Delcasse uttalade sig den 20 januari 1902, bakom podiet i den franska nationalsenaten enligt följande: "Enligt min åsikt är det en oundviklig åtgärd då grupperna som fortsätter att plundras, utan att plundrarna bestraffas, eller utsätts för övergrepp och mordförsök, äntligen ska säga till sig själva att vilken situation som helst är bättre än att leva under en sådan konstant och fruktansvärd mardröm."
Historien om dessa år är berättelsen om armeniernas energi och aktiviteter. Individuella ansträngningar och försök, som fram till dessa var kännetecken för den armeniska nationens rörelse, anslöt sig fr.o.m. nu till en enda rörelse. Från Genève och London, där armeniska politiska partier fanns, kom slagord om förstärkt tro och hopp, efter passage genom skärselden och fängelsets murar, till de förtryckta bröderna.
|
