Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 261 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Tsarryssland mot armenierna

"Generositet inom politiken är ofta tecken på verklig visdom. I vilket fall som helst så passar inte ett stort imperium ihop med trångsynthet." Burke

Samtidigt som det armeniska folket måste stå emot den turkiska regimens försök till dess förintelse så fick de även inom det ryska imperiet stå emot regimens förtryck.

Denna sort av styre har beskrivits väl av Lucien Herr enligt följande: "Makten tillhör tillsynes kejsaren, medan den egentliga makten ligger hos en rad administrativa institutioner vilka med sin tyngd har kastat sig över folket och krossar det och slukar det. Detta korrupta och förskingrande styre som livnär sig på smuggling, våld och plundring väljer själv ut personer, lär upp dem i sitt knä och sätter dem på höga ämbeten, personer som med utförandet av styrets vilja och förstärkandet av dess kontroll över landet är mest passande och fördelaktiga för detta syfte". 2

Detta ryska styre, som under en lång tid hade stängt dörrarna för västerlandets inflytande och separerat landet från Europas kulturella, politiska, sociala och ekonomiska rörelser, följde även en policy mot ickeryssar vilken omfattade imperiets halva befolkning.

Vi har tidigare visat att när Armeniens fråga aktualiserades och under 1894-1896 års massakrer så hindrade denna negativa, och t.o.m. fientliga, inställning hos den ryska regeringen att Berlin-avtalets reformer skulle genomföras och hindrade sedan ett gemensamt ingripande från stormakterna i frågan om hindrandet av massakrerna.

Nu är det på sin tid att vi återger de tankar och egenskaper som styrde den ryska politiken gentemot armenierna och andra ickeryska folk inom själva imperiet.

Rysslands politik gentemot ickeryska folk

Strävan om centraliseringen av styret och homogeniseringen av ickeryska folk med ryssar har synts till då och då hos den ryska regeringen. Det var endast Peter den Store, Katarina II och Alexander I vilka garanterade ickeryska folks religions-, kulturella och administrativa frihet inom de erövrade områdena. 3

Men från Alexander III:s regeringstid för tsar så intensifierades denna centralisering och policyn om förryskningen.

Efter mordet år 1881 på Alexander II som verkligen avr värd titeln "den befriande tsaren" - eftersom under hans regeringstid fick inte bara bulgarerna sin frihet utan även hans eget folk befriades - efterträddes han av sin unge, trångsynte och våldsamme son Alexander III.