Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 266 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Konfiskeringen av armeniska kyrkans egendom

Den antiarmeniska policyn och tvångsförryskningen av ickeryska folk i det tsariska imperiet, genom ett polisväsende, fick snart en allvarligare och uppenbarligare skepnad. År 1894 efterträddes tsar Alexander III av tsar Nikolaj II. Denna olycksbådande regent, vars personliga egenskaper syns tydligt i Dillons berömda bok, gav sina underhuggare fria händer för att göra sitt yttersta i kampen mot två folk, finländarna i norr och armenierna i söder. Man skulle koncentrera sina krafter mot dessa två folk, nationer som helt tydligt var bland de mest utvecklade jämfört med imperiets andra folk och som hade de starkaste känslobanden till sina seder och nationella vanor. 30

Det råder ingen tvekan om att Poibiedonostsev var kraftkällan till denna olycksbådande policy, men dess verkliga utövare var Pleve 31, Nikolaj II:s berömda inrikesminister och upphovsman till pogromerna eller judedödandet i Kichinaev och som till slut mördades av ryska revolutionärsocialister år 1904. Pleve skickade befälhavare som Bobikov, Grigorii Golitsyn# och prins Nakashidze# till Finland och Transkaukasien och dessa personer utövade en ytterst våldsam och onådig policy mot finländarna och armenierna, en policy vars mål var krossandet av den historiska identiteten hos dessa två folk. Det var dessa trångsynta personer som iscensatte och förverkligade denna blinda, aggressiva förtryckspolicy. Resultatet blev att Bobikov mördades av finska nationalister och armeniska nationalister gjorde samma sak med Nakashidze.

Pleve och Grigorii Golitsyn# började år 1897 med att stänga 300 armeniska skolor i Östarmenien och hundra andra skolor i resten av Transkaukasien. 36 Andra armeniska institutioner så som bibliotek stängde, armeniska tidningar konfiskerades och hjälporganisationerna trakasserades. Samtidigt sattes en riktig spionorganisation upp runt den armeniska kyrkan och dess präster. 37 På order av den ryska regeringen började ryska tidningar att hetsa upp allmänheten mot armenier, finländare, judar och polacker 38 och i Kaukasus skolor började man köra ut de armeniska studenterna. 39

Alla dessa åtgärder väckte starka protester bland armenierna. Enligt ett av ögonvittnena till dessa händelser så var det så att: "armenierna vill stödja sig mot den ryska regeringen, men det vill de göra för att säkra sin nationella existens och inte upplösas i ryssarnas mage. Deras kyrka är ett med deras nationalitet och de vill att båda förblir orörda och välbevarade". 40

I juni 1903, då Nikolaj II var sjuk, tog Pleve tillfället i akt och utfärdade själv en order i tsarens namn enligt vilket den armeniska kyrkans alla egendomar konfiskerades och överlämnades till den ryska statskassan. Enligt Viktor Berard var "detta ett uppenbart rån och, om möjligt, ett internationellt rån eftersom dessa egendomar tillhörde den armeniska kyrkan över hela världen och inte bara Östarmeniens kyrka. Dessa egendomar hade under århundraden, och i synnerhet under 1800-talet, samlats som gåvor, inte bara från östarmenierna, utan även från armenierna i det ottomanska imperiet, Persien, Europa och USA och skulle endast användas för bevarandet och undervisningen av armeniska seder och vanor medan den ortodoxa tron och policyn om förryskningen nu hade annekterat denna budget till den ryska kyrkans och skolans". 41