Armenien
Urartus civilisation
Segern för Självständighet
Dynastin Artashesian på Armeniens tron
Armenien mellan Rom och arsaciderna
Antagandet av Kristendomen
Försvaret av kristendomen
Armenien under dynastin Bagratounian
Kilikien - Den Nya Armenien
Armenien under turaniskt styre
Armeniens renässans eller återuppståndelse
Östfrågan
Ryssland i Kaukasus
Den armeniska frågan
Kamp på två fronter
Tsarryssland mot armenierna
Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-
Första världskriget
Armeniens återuppståndelse
Armenien på väg mot självständighet, 1918
- Armenien på väg mot självständighet, 1918
Östarmenien
Västarmenien
De hoppfulla åren (1914-1917)
"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)
Bolsjevikrevolutionen och Armenien
Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)
Dilemman (mars-april 1918)
Krig och självständighet (april-maj 1918)
Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien
Supplikanterna (juni-oktober 1918)
Sammanfattning
Sovjetiska Armenien
Den andra självständiga republiken Armenien
Summa summarum
|
Ryska poliser och militärer som fram till dess inte varit något mer än neutrala åskådare till striderna, enligt ett direktiv som följde den tsarryska planen 55, höll sig neutrala under den tid då det såg ut som att tatarerna skulle segra men ändrade plötsligt ställning och började ingripa i armeniernas motattack och gick med på att återställa ordningen.
Dashnak-partiet fullbordade försvarandet av hämndaktionen genom att döda Nakashidze#, Bakus ledare som avslöjade sig som en av S:t Petersburgs marionetter i deras olycksbådande plan.
I Tbilisi, som räknades som Transkaukasiens huvudstad, slutade armeniernas försvar i total seger under ledning av Armen Garo Pasdermadjian. Under sju dagars strider tvingade 500 armeniska fedayier 1 500 beväpnade tatarer till reträtt och åsamkade dem stora förluster. Dessa tatariska plundringsligor hade kommit från angränsande områden och beskyddades nästan helt av ryska regeringen och hade t.o.m. tagit med sig flera stora säckar för att samla krigsbyten i. De tvingades alla återvända tomhänta i splittrade och skadade grupper. 56
Detta var historien om massakrerna under 1905. Dessa massakrer slutade med ett högljutt nederlag för ryska reaktionära grupper och dessa förlorade sitt anseende, inte bara hos armenierna utan även hos sina landsmän och det europeiska samfundet. Dessa massakrer var i verkligheten symbolen för den sista desperata åtgärden hos en politik som hade förlorat alla sina möjligheter till överlevnad.
Lugnande åtgärder och Vorontsov-Dashkov
Några månader efter massakrerna i Baku ägde 1905 års revolution rum i Ryssland vilken med omfattande strejker och väpnade uppror tvingade den ryska regeringen att sätta stopp för kriget i Manchuriet, göra stora eftergifter till den ryska revolutionära rörelsen och minska sin förtryckspolicy.
Trycket från regeringen i S:t Petersburg mot ickeryska folk avtog för en tid och ett nationellt råd vid namn Duma grundades, på initiativ från premiärminister Veif.
Snart uppenbarades att alla dessa åtgärder bara var till för att vinna tid och för att lura folket.
Det dröjde inte länge innan Veif sa upp sitt ämbete och den aggressiva förtryckspolicyn mot ickeryska folk återupptogs. Trots det hade trakasserrierna och förtrycket från regeringen minskat till en del jämfört med dess tidigare intensitet. Nu hade den tsarryska regeringens förtryck hamnat under den revolutionära rörelsens tryck.
Samtidigt bör man säga att det var trakasserierna mot den armeniska kyrkan, massakrerna i Baku, förtrycket mot finska folket, judedödandet och allt annat i policyn hos S:t Petersburgs aggressiva regering som väckte upp tankarna om förändringar hos allmänheten, de frihetskrävande organisationerna och den intellektuella klassen. 57
|
|
|
