Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 27 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Armenien mellan Rom och arsaciderna

"Roms styre över Armenien har spelat en roll lik den hos det tyska imperiets över Italien, som trots det att det endast var på papper så har den alltid tolkats som fientligt och varit orsaken till åtskilliga krig". Mommsen

Artavazd III (56-34)

När Tigran II dog år 56 f. Kr. efterträddes han av sin son prins Artavazd III. Han var en beläst prins och skulle komma att regera i 20 års tid och hans styre kom att ha en stor negativ påverkan på relationerna mellan Rom och Armenien 4. Under hans 20-åriga regeringstid förlorade Rom möjligheten att förvandla Armenien till sin permanenta allierade i kampen mot partherna. Orsaken till detta låg i grunden hos romarna själva, som hade någon som Crassus (Marcus Licinius) som sin representant i öst. Han var en gammal man som endast hade en sak i tankarna, nämligen pengar. Helt på egen hand skulle han leda Rom mot dess historias största militära fiasko, och sedan skulle Marcus Antonius, en stor soldat men dålig politiker, bringa stora skador på Roms verkliga tillgångar.

Crassus fälttåg mot partherna

Det var år 60 f. Kr., d.v.s. på slutet av Tigran II:s regeringstid, som Pompejus, Crassus och Caesar grundlade det första treeniga styret i Rom och delade världen mellan sig själva. Vi nämner dessa i denna ordning då Pompejus var den störste av alla tre, tack vare sina stora erövringar. Crassus utmärkte sig bara genom att vara enorm rik. Caesar var vid denna tidpunkt endast en klok och beläst politiker men samtidigt lösaktig och korrupt och så som Tacitus skriver: "idel genomrutten utan några fel".

I denna fördelning hade Crassus fått de östra regionerna. Hans tankar kretsade dock ständigt runt parthernas huvudstad Tizbon och dess ofantliga skatter och rikedomar.
År 56 f. Kr. började han iscensätta sitt stora verk, d.v.s. kriget mot partherna som var den sista stormakten som inte hade besegrats och vars blotta existens hotade romarrikets östra gränser.

Artavazd III tvingades enligt fredsavtalet att ta romarnas parti i detta krig. Han föreslog en förnuftig plan: att romerska armén skulle komma till Armenien, då skulle för den första armén ha tillgång till förnödenheter och för det andra skulle det vara bättre att anfalla det egentliga Persien som både låg närmare och var parthernas egentliga maktcentrum, medan Mesopotamien dit partherna hade flyttat sin huvudstad endast var en del av deras utökade rike. Dessutom var Mesopotamien, med sina öppna slätter och öknar inte en bra plats att möta det snabbmanövrerade partiska kavalleriet medan bergen i Armenienoch norra Persien passade den romerska armén mycket bättre.

Men Crassus som knappt kunde bärga sig att lägga vantarna på Tizbons rikedomar avslog denna plan och marscherade tillsammans med sin armé på sju legioner (cirka 42 000 man) direkt från Syrien mot Mesopotamien. Han hade även 6 000 armeniska ryttare som han hade fått från den armeniske kungen och en liten armé ledd av den arabiske emiren Aghbar. Under tiden förberedde partherna sin armé mot romarna i öst och armenierna i norr.

Parthernas lätta kavalleri tröttade ut den romerska armén som förutom dessa attacker led svårt av vattenbrist. Efter en kort tid förråddes Crassus av den arabiske prinsen Aghbar vilket ledde till ett stort nederlag med tunga förluster på den romerska sidan. Detta ledde i sin tur till att Crassus begick självmord och Cassius (Gajus Cassius Longinus) tog över befälet för armén och kunde med stora svårigheter retirera till Syrien.

De romerska historikerna, bl.a. Plutarchos anklagade den armeniske kungen och menade att han bar en del av ansvaret till denna katastrof då han återkallade de 6 000 armeniska ryttarna till Armenien. Men i verkligheten så var Artavazd i akut behov av sina ryttare då landet var så gott som tömt på soldater medan man låg i krig mot partherna.

Endast det faktum att parthernas armé mot Armenien leddes av parthernas konung Orodes, medan han mot Crassus hade skickat endast en del av sin armé under ledning av en fältherre, berättar hur parthernas styrkor var fördelade och vid vilken front dessa var koncentrerade i.