Armenien
Urartus civilisation
Segern för Självständighet
Dynastin Artashesian på Armeniens tron
Armenien mellan Rom och arsaciderna
Antagandet av Kristendomen
Försvaret av kristendomen
Armenien under dynastin Bagratounian
Kilikien - Den Nya Armenien
Armenien under turaniskt styre
Armeniens renässans eller återuppståndelse
Östfrågan
Ryssland i Kaukasus
Den armeniska frågan
Kamp på två fronter
Tsarryssland mot armenierna
Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-
Första världskriget
Armeniens återuppståndelse
Armenien på väg mot självständighet, 1918
- Armenien på väg mot självständighet, 1918
Östarmenien
Västarmenien
De hoppfulla åren (1914-1917)
"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)
Bolsjevikrevolutionen och Armenien
Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)
Dilemman (mars-april 1918)
Krig och självständighet (april-maj 1918)
Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien
Supplikanterna (juni-oktober 1918)
Sammanfattning
Sovjetiska Armenien
Den andra självständiga republiken Armenien
Summa summarum
|
Efter Crassus fiasko och den resterande arméns reträtt till Syrien var det nu omöjligt för Armenien att på egen hand kunna stå emot parthernas armé och Artavazd III tvingades underteckna ett avtal med partherna. Enligt avtalet fick Persien den södra delen av Armenien och landet allierade sig med partherna. Denna allians förstärktes ytterligare genom giftermålet mellan den armeniske konungens syster och en av den persiska kungens söner.
Det är ingen tvekan om att Artavazd ingick denna allians motvilligt då han nu var allierad med Armeniens och sin fars största fiende. Men efter romarnas flykt hade hans valmöjligheter i denna fråga reducerats, mer eller mindre, till intet.
Under de kommande åren hade Rom på grund av fejden mellan Caesar och Pompejus drabbats av interna motsättningar och kunde inte förmå sig att göra något åt denna förlust. Det var endast Cassius, Crassus efterträdare som kunde hålla Antiokhia, som en avlägsen och isolerad ö från omvärlden, mot parthernas mäktiga arme.
I kriget mellan Caesar och Pompejus, visade Armenien sin lojalitet gentemot Pompejus, som en gång besegrat Armenien men behandlat kungen och hans rike väl. Därför, trots sin svåra situation, tog Armenien Pompejus sida och skickade en armenisk armé under ledning av general Magabatés till Grekland där de skyndade sig till Epire för att ansluta sig till Pompejus armé. Efter Pompejus nederlag (48 f. Kr.) återvände denna armeniska armé utan att ens ha hunnit till slaget vid Pharsale.
Caesars plan
Strax efter att Caesar blev Roms obestridde härskare började han förbereda sig för att hämnas på Crassus nederlag. Vi vet att han var på gång och förberedde sin armé för att straffa partherna då han mördades i den romerska senaten.
Planerna som Caesar hade förberett var de som senare iscensattes av Marcus Antonius och var i verkligheten exakt de planer som Artavazd hade föreslagit Crassus, d.v.s. att den romerska armén kom till Armenien och därifrån anföll partherna i hjärtat av Persien. På detta sätt undvek romarna Mesopotamien som med sin geografi var den ideala platsen för parthernas manövrar. Dessutom innebar erövrandet av Mesopotamien inte något tyngre slag mot parthernas rike.
"Caesars plan gick ut på att vid (dagens) Erzurums slätt samla en armé på cirka 100 000 man bestående av romerska legioner och andra extra arméer tillsammans med stora mängder förnödenheter och verktyg för att genomföra en belägring. Från detta bebyggda och rika område och som var romarnas vän (Armenien), skulle man via floden Aras anfalla Medernas huvudstad Atropatkan som var en av parthernas allierade. Om Partherna skulle komma till undsättning skulle den romerska armén kunna anfalla dem på ett passande ställe. Om de skulle ha lämnat sin allierade kung åt hans öde skulle Medernas land bli romarnas första erövring och grunden till kampanjerna varifrån den romerska armén skulle ha kunnat avancera för att erövra hela det persiska riket". 13
|
|
|
