1920 års krig mellan Turkiet och Armenien
Nya Turkiets seger under fredskonferensen i Lausanne var, även om den först och främst var resultatet av stormakternas ointresse och hemliga avtal hos vissa av dem, också en följd av den nationella medvinden hos turkarna som genom att fullfölja ungturkarnas arbete tillät Turkiet att, trots förlusten i första världskriget, anta en segrande ställning i efterkrigstiden.
Turkiets kaukasiska armé, som i början av 1919 drivits tillbaka till Erzurum, höll på att under ledning av sin befälhavare, general Kiazim Gharabekir, förvandlas till ett centrum för hämndaktion. I verkligheten lyckades general Kiazim Gharabekir göra något för sitt land som general Van Ter Goltz hade försökt göra för Tyskland, nästan under samma period, i de baltiska länderna men som hade misslyckats. Detta arbete handlade om bildandet av en ny armé, långt bort ifrån de allierades uppmärksamhet, i ett främmande land från vilket man inte skulle tvingas evakuera, en plats som man skulle kunna förvandlas till ett centrum för kampen för befriandet av sitt eget land.
Det dröjde inte länge innan även general Mustafa Kemal, senare Kemal Atatürk, anslöt sig till honom. Denna nya rörelse hittade helt förberedda grunder och existerande kretsar bland de gamla medlemmarna i partiet Förening och utveckling.
Under partikongressen i Erzurum (juni 1919) och sedan i Sivas (september 1919) adopterade den kemaliska rörelsen sin nationalfanatiska och rasdyrkande policy som det nya Turkiet hade fått i arv.
Den kemaliska rörelsens anhängare bildade den första diktatoriska regeringen i Ankara som en följd av kriget och i protest mot den sittande regeringen i Konstantinopel. Så fort denna regering hade organiserats erkände Mustafa Kemal Ryssland som de koloniala folkens befriare och skrev till utrikeskommissarie Grigori Chicherin att, när Ryssland hade vunnit kontrollen överGeorgien och lyckats köra ut den sista brittiska garnisonen ur Batum, skulle de turkiska nationalisterna börja sina militära operationer mot "den imperialistiska armeniska regeringen" och utöva tryck på Azerbajdzjan för att ingå i den sovjetiska unionen. För att så snabbt som möjligt få fram ett effektivt samarbete skulle det sovjetiska Ryssland förse dem med vapen, förnödenheter, tekniskt och finansiellt stöd, inklusive en initial försändelse av fem miljoner lira i guld. 99
Relationerna mellan Sovjet och Turkiet
Mustafa Kemal och andra nationalistiska ledare var tacksamma för den sovjetiska förberedelsen för utökningen av sin militära och finansiella assistans men oroliga över de politiska skillnaderna. Medan Chicherins nyligen skickade meddelande lovordade den heroiska turkiska kampen för självständighet och välkomnade ett samarbete mot de imperialistiska makterna, indikerade man även att de områden vilka befolkades av armenier, kurder, lazer och turkar, i de östra ottomanska provinserna, borde regleras enligt befolkningsmängderna innan kriget och enligt principen om självbestämmande och att man måste ta hänsyn till de folk vilka hade tvingats bort eller flytt undan. Den sovjetiska regeringen var förberedd på att agera som medlare för att man skulle uppnå en rättvis och likställig gränsuppgörelse mellan Turkiet, Armenien och Persien. I maj åkte en turkisk nationalistisk delegation, ledd av utrikeskommissarien Bekir Sami Bey, till Moskva för att diskutera liknande komplikationer så som den Armeniska frågan, men ännu viktigare för att formalisera relationerna och påskynda försändningen av de så desperat eftertraktade vapnen och valutan.
|
