Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 300 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Armenien på väg mot självständighet, 1918

Innan vi fortsätter till tidsperioden för den andra armeniska republiken, är det viktigt att vi förstår händelserna som ägde rum under perioden 1915-1918 och som kom att forma det framtida Armenian och dess gränser. Dessa händelser skulle inte bara gränserna för dagens Armenien, utan de skulle även diktera dess framtida relationer med sina grannar, i synnerhet Turkiet och Azerbajdzjan. 1a

Östarmenien

De expanderade ryska styrkornas erövring av Transkaukasien var ett viktigt steg mot en armenisk självständighet. För de flesta armenier i det osmanska imperiet och Persien, symboliserade det Romanovska Ryssland en avancerad civilisation och samhälle, kristendomens hjälte mot muslimerna och hoppet för emancipationen. Det fanns ett visst berättigande i denna tilltro då större delen av den armeniska platån så småningom befriades av den ryska armén. Många av de framåtsträvande armeniska ungdomarna fick studera på de ryska universiteten och några av dem fick komma in bland eliten av civila och militära ämbeten i imperiet. Massorna fick dock inte resa sig från sin underordnade ställning då Romanovs motto, "Rättrogenhet, autokrati och nationalitet", uteslöt jämlikhet för de underlydande minoriteterna. 1 Muslimer, georgier och armenier i Transkaukasien, precis som polacker, judar och andra religiösa frikyrkliga grupper i imperiets andra områden, utsattes för otaliga restriktioner. Det ledde till att konspiratörer och utopister som i 1800-talets Ryssland konspirerade mot Romanovdynastin för att få till stånd en ny regering och ett nytt samhälle, fick sällskap av många intellektuella bland minoritetsgrupperna. Bland de sistnämnda strävade vissa mot en separation av sina hemprovinser från det ryska imperiet, men den armeniska oppositionen mot tsaren hade aldrig några separatistiska tendenser. Tvärtemot, ansåg armenierna att Ryssland, både innan och efter annekteringen av Transkaukasien till imperiet, var mest gynnsamma medlet för ett grundligt nationellt uppvaknande.

Ryska erövringen av Kaukasus

Långt innan den ryska erövringen av Transkaukasien, hade armeniska äventyrliga frihetskämpar och mer än en katolikos (den armeniska ärkebiskopen och överhuvud för den armeniska apostoliska kyrkan) bönfallit de Romanovska härskarna att befria området från muslimskt herravälde. 2 Det är tveksamt huruvida tsarerna överhuvudtaget brydde sig om armeniernas öde, men det är säkert att de välkomnade möjligheter till territoriell expansion. Peter I: s (1682-1725) kampanj söderut återupptogs snart av Katarina II (1762-1796), där den sistnämnde erövrade de osmanska strategiska landområden längs hela norra kusten av Svarta havsområdet och tvingade sultanen att erkänna Rysslands rätt att ingripa till hans kristna undersåtars fördel. När Katarina II, år 1783, genom en avtalsuppgörelse med Georgiens kung Irakli II utökade sitt beskyddande av hans kaukasiska kungarike, närmade sig det ryska imperiet de norra gränserna av den armeniska platån. Tsar Paul (1796-1801) fortsatte sin mors expansiva policy och, trots brott mot avtalet med Irakli II, annekterades östra Georgien till det ryska imperiet. 3 Hans efterträdare, tsar Alexander I (1801-1825) erövrade de återstående georgiska provinserna Mingrelien, Imeretien, Gurien och Abchazien mellan åren 1803 och 1812 och i Bukarest-avtalet tvingades Turkiet avsäga sig sitt anspråk på dessa provinser. 4