Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 305 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Armenier, georgier och muslimer i Transkaukasien

Annekteringen av oblasterna Kars och Ardahan till imperiet utökade ytan av Transkaukasien till över 208 000 km2. Den uppskattade befolkningen i hela regionen år 1886 var 4 700 000 av vilka 940 000 (20 %) var armenier, 1 200 000 (25 %) georgier och 2 200 000 (45 %) muslimer (turkar, tatarer, kurder). Av den sistnämnda gruppen var 1 140 000 tatarer. Paradoxalt nog levde endast mindre än 1 av Transkaukasiens armenier i Jerevan guberniia, där de kristna utgjorde en majoritet i endast tre av provinsens sju uezder. 34 Jerevan uezd, provinsens administrativa centrum, hade endast 44 000 armenier jämfört med 68 000 muslimer. Vid tiden för den ryska folkräkningen år 1897 hade dock armenierna etablerat en knapp majoritet, 53 %, i guberniian. Denna siffra hade 1916 ökat till 60 % eller 670 000 av dess 1 120 000 invånare. Denna anmärkningsvärda ändring av provinsens etniska karaktär hade skett strax innan bildandet av republiken Armenien, samtidigt som det fanns ett solitt block av 370 000 tatarer vilka fortsatte att dominera de sydliga distrikten, från utkanterna av Jerevan ända fram till den persiska gränsen. 35

Om den etniska densiteten kan ses som en indikation på styrka, hade georgierna, koncentrerade i Kutaisi och Tiflis guberniiorna, den mest gynnsamma ställningen medan armenierna som var utspridda över alla provinser i Transkaukasien hade den mist gynnsamma. Enligt rysk befolkningsstatistik från 1917 var 1 783 000 armenier, d.v.s. 22 % av Transkaukasiens totala 7 500 000 invånare utspridda enligt följande:



Provins Armenier 36 Procent av den totala befolkningen 37
Jerevan 669 000 60
Kars 119 000 30
Tiflis 415 000 28
Elisavetpol 419 000 33
Baku 120 000 9
Batum, Kutais, Daghestan 41 000 -

Tillväxten av den armeniska politiska medvetenheten ledde till ett ökat missnöje med de administrativa uppdelningarna i Transkaukasien. Angränsande till Jerevan guberniia men tillhörande andra provinser fanns det flera distrikt med stor armenisk majoritet. Armenierna fick tillfälle att visa sitt missnöje och få upprättelse år 1905 av vicekung greve I. I. Vorontsov-Dashkov, som sammankallade en konferens för de inhemska ledarna vilka skulle överväga möjligheterna att introducera zemstvoer, jordbruksdistrikt med församlingar som skulle få ett begränsat ekonomi-, kulturell- och utbildningsinitiativ. 38 Tidigare hade få ickeryska områden i imperiet fått zemstvosystemet och även denna konferens 1905 och den påföljande 1909 misslyckades med att införa detta system i Transkaukasus. Trots denna motgång fick deltagandet i dessa konferenser de armeniska politikerna att utkristallisera sina förslag till ändring av provinsernas gränser. De insisterade på att omfånget hos jurisdiktionen i en zemstvo skulle motsvara det hos provinsen, vilken i sin tur skulle vara så etniskt homogen som möjligt. Armenierna borde ha tre zemstvo-provinser vilka tillsammans skulle omfatta hela Jerevan guberniia, de två södra okrugerna i Kars oblast, uezden Akhalkalak och Lori uchastok, både i Tiflis guberniia och i de bergiga områdena i Elisavetpol guberniia. 39 Det faktum att georgier och muslimer förkastade den armeniska planen är signifikant, eftersom dispyterna om Kars, Akhalkalak, Lori och Nagorno Karabakh överfördes till framtiden då Transkaukasus delades i tre separata stater. 40