Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 306 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Den armeniska litterära rörelsen och den påföljande uppkomsten av politiska föreningar

Även om bildandet av Östarmenien inte kulminerade i den förväntade autonomin under beskydd av en kristen makt, tillhandahöll det Romanovska styret i Transkaukasus en tillräcklig ekonomisk, social och psykologisk säkerhet för att förbättra och öka östarmeniernas nationella, politiska, och kulturella renässans. Ur de uppkomna industriella borgarcentrum som Tiflis, Baku och södra Ryssland började mängder av armeniska ungdomar studera vid universiteten i imperiet så väl som utomlands, blev uppslukade av dåtidens ström av tankar om jämlikhet och socialism som svepte över kontinenten, de deltog i internationella organisationers kampanjer mot tyranniska regeringar och riktade sedan sina blickar mot problemen hos sina landsmän. Som anhängare av den ryska revolutionära rörelsen ansåg de att byråkratin och de Romanovska tsarerna symboliserade tyranni, men när de vände sin uppmärksamhet mot Västarmenien bleknade det ryska styrets ondhet inför det hårdhänta styret i det osmanska imperiet. 41

Från början utvecklades den armeniska självuppfattningen genom utvecklingen av den litterära rörelsen. Akademierna Lazarian i Moskva, Nersesian i Tiflis och senare Gevorgian i Etchmiadzin hjälpte till att skapa en känsla av nationalism i de unga armeniska författarna vilka, i spåret av de europeiska mönstren, passerade genom de olika stegen klassicism, romanticism och realism. I varje fas framhävde de faderlandets sorg i en distinkt stil och nödvändigheten av ett återupprättande av landets politiska existens. Klassikerna återupptäcktes och Armeniens episka hjältar besjöng det eviga idealet om rättvisa och frihet. Romantikerna glorifierade, med känslor och sentimentalitet, de förgångna erornas patrioter, begrät faderlandets bittra öde och missaktade de underordnade, barbariska folkens inkräktande på den heliga marken. Vid det sista kvartalet av1800-talet uppmanade den romantik-realistiska skolan folket att ta till vapen. Den nya hjälten i de populära romanerna trotsade döden i kampen mot förtrycket. 42 De ryska framryckningarna i de västra delarna av platån, i yerkir (hemlandet), eggade befolkningens entusiasm som trots den besvikelse den slutade i, indikerade att armenierna hade vaknat ur sin långa politiska tupplur.

Dock var 1800-talets armenier inte redo att föreslå självständighet. Fysisk säkerhet, obehindrad kulturell utveckling och regional autonomi ansågs vara maximala och ideala villkor mot vilka de skulle sträva. För de östra osmanska provinserna ansåg de armeniska ledarna att ett administrativt självstyre inom ramen för det osmanska imperiet skulle vara den mest önskvärda förbättringen. Bland alla de nybildade politiska och revolutionära organisationer som bildats under seklets sista kvartal var det endast hntchakisterna, ett marxistiskt parti som hade bildats i Genève, som förordade en oförbehållsam separation från det osmanska imperiet. Inflytandet av detta parti, som arbetade för återskapandet av en armenisk stat inom den framtida socialistiska världens struktur, märktes främst i Konstantinopel och Kilikien och något mindre i de östra provinserna och minst i Transkaukasus. Partiets åsikter ansågs av de flesta armeniska ledare i det ryska imperiet som opraktiska och utopiska. 43

I Transkaukasus och i de östliga osmanska vilayeterna gick idéerna hos Hay Heghapokhakan Dashnaktsoutiun (Armeniska Revolutionära Federationen) hem. Federationen, grundad 1890 i Tiflis, förvandlades under de första åren under 1900-talet till den mäktigaste och mest omfattande armeniska politiska organisationen. 44 Dess initiala program, antaget år 1892, framlade den administrativa och ekonomiska friheten för Västarmenien. Mer specifikt krävde plattformen:


  1. skapandet av en folkvald och demokratisk regering baserad på fria val
  2. säkerhet för liv och rätten till arbete
  3. jämlikheten inför lagen för alla nationaliteter och religioner
  4. yttrandefrihet, publikationsfrihet och frihet till sammankomster
  5. distribution av mark till de marklösa
  6. taxering i enlighet med betalningsförmåga
  7. elimineringen av tvångsarbete och arbete utan ersättning
  8. ett avskaffande av avgifter för frisedel vid militärtjänstgöring och ett inrättande av en likvärdig militärtjänstgöring
  9. ett upprättande av en obligatorisk utbildning och främjande av den nationella intellektuella utvecklingen
  10. ett återinförande av kommunala principer som ett medel för att uppnå större produktion och distribution. 45