För att förverkliga dessa mål och för att försvara den fredliga befolkningen skulle Dashnaktsoutiun, när nödvändigt, organisera stridsenheter, beväpna befolkningen, operera ett spionagenätverk, propagera för att höja den revolutionära andan hos armenierna och, i synnerhet, som en sista utväg tillgripa terrorisering av korrupta officiella, förrädare och exploaterare. Metoderna som Dashnaktsoutiun tillämpade liknade de som användes av den ryska Narodnaja Volia och dess efterträdare, det socialistiska revolutionärpartiet, vilka båda höll en nära kontakt och delade ideologiska värderingar med de armeniska ledarna. 46
Fram till 1900-talets första år låg de armeniska revolutionära aktiviteternas fokus på det osmanska riket. 47 Dashnaktsoutiun undvek medvetet att aktivt involvera sig i den ryska oppositionsrörelsen. Trots att den ryska myndigheten trakasserade och fängslade armeniska politiska ledare och beordrade gränspatrullerna att döda eller arrestera de beväpnade grupper som försökte ta sig in i Turkiet, förbjöd Dashnaktsoutiunen, med en imponerade strikt partidisciplin, alla hämndaktioner. En indragning i en kamp med två olika fronter skulle endast tära på organisationens begränsade styrka. Det icke önskvärda inträffade dock 1903, när förutom Abdul Hamid och hans Hamidiye-kavallerienheter även den ryska byråkratin blev mål för armenisk terrorism. Vad hade kunnat provocera Dashnaktsoutiun att ändra sin strategi?
Den armeniska kyrkans kris, 1903-1905
Reaktionen på mordet på tsar Alexander II år 1881 utmärktes av försök till "förryskning" av imperiets minoritetsgrupper. Ryska styrkor skickades till gränsregionerna för att försvaga sammanhållningen hos respektive nationalitet. Man införde begränsningar av de utbildningsprivilegier som tsar Alexander II hade infört för ickeryssar, vilkas skolor, efter att ha varit stängda under en period, tvingades anta en rysk läroplan. I Kaukasus där generalguvernören hade avlöst vicekung (Vorontsov-Dashkov) och hade större militära privilegier jämfört med sin föregångare, intensifierades åtgärderna för assimileringen. Prins Grigori Golitsyn, som innehade denna post, övertygade tsar Nikolaj II att konfiskera den armeniska kyrkans egendom och ta ifrån den dess befogenheter över det etablerade skolnätverket. Den nationella förmögenheten och inflytandet som var koncentrerat hos kyrkan skulle krossas. Skolorna, vilka lades under statligt översyn, skulle påskynda "förryskningsprocessen" och därmed beröva de revolutionära deras primära källa till styrka. Golitsyn förväntade sig lite motstånd från den åldriga katolikosen. 49 Generalguvernörens uppmuntringar övertygade tsar Nikolaj om det kloka i detta projekt. I juni 1903 beordrade tsar Nikolaj att all egendom och alla tillgångar som inte var nödvändiga för utförandet av religiösa tjänster skulle konfiskeras och överföras till ministerierna för jordbruk, statsegendom och inrikes. I gengäld skulle inrikesministeriet tillhandahålla tillräckligt med kapital för drivandet av de armeniska skolorna och kyrkorna. 50
Den armeniska reaktionen var omedelbar och överväldigande. Golitsyn hade felkalkylerat eftersom ordern inspirerade till större nationalism och fick tusentals armenier, vilka inte hade brytt sig om den revolutionära rörelsen, att vända sig till Dashnaktsoutiun för rådgivning om hur man skulle hantera den allmänna indignationen. Socialistiska organisationer, inklusive de marxistiska, avvek från sina Vanliga antireligiösa traditioner i försvarandet av den armeniska kyrkan, en institution som var så kritiserad av dem. Dashnaktsoutiun ansvarade för ledningen av centralkommittén för självförsvaret och i samarbete med katolikosen organiserades massprotester i så gott som varje armenisk församling i det ryska imperiet. Under ett blodigt våldsvälde som varade i två år, föll hundratals ryska byråkrater offer för kniven, kulor och bomber från de armeniska "terroristerna". Golitsyn sårades själv svårt. 51 Trots detta kunde inrikesministern V. K. Plehve, en inflytelserik medarbetare till Golitsyn, under det första året av oroligheter övertyga tsar Nikolaj II om att förbli bestämd och kompromisslös i denna fråga. Då de nationella tillgångarnas öde vilade på denna fråga, besvarades den ryska utmaningen officiellt av Dashnaktsoutiuns generalkongress år 1904. Efter en granskning av sitt program tillkännagav partiet att även om den olidliga situationen i Västarmenien kvarstod som det grundläggande problemet, så kunde man inte längre borste ifrån förtrycket i det ryska imperiet. Dashnaktsoutiun åtog sig att försvara de grundläggande rättigheterna för alla armenier, vare sig i sultanens eller i tsarens rike. 52
Även andra socialistorienterade kretsar fördömde de tsariska konfiskeringarna men utnyttjade tillfället för att attackera även Dashnaktsoutiun. Marxistiska socialdemokrater förlöjligade det nationella partiets beslut. Det tsariska förtrycket var inget nytt. Varför hade Dashnaktsoutiun först år 1094 höjt sin röst i motstånd mot förtrycket? Marxisterna besvarade sin egen fråga genom att påstå att Dashnaktsoutiun, genom att kombinera frågorna om Västarmenien och Östarmenien och genom användandet av socialistiska fraser, försökte lura massorna att avvika från ryska revolutionsrörelsens huvudström. 53 Dock hade de armeniska marxisterna, få och splittrade som de var, litet inflytande hos folket. Det var faktiskt inte förrän 1903 som de lyckades bilda en socialdemokratisk grupp i Jerevan guberniia trots att Stepan Shahoumian (senare en nära samarbetare till Lenin) redan år 1899 startat en marxistisk studiegrupp i den angränsande provinsen Lori. 54 Dessutom, medan en del av marxisterna tillhörde den multinationella Kaukasiska unionen i det ryska partiet, bildade andra sina egna Socialdemokratiska arbetares armeniska organisationer. Den senaste, känd som "specifisterna", påstod att armeniernas verklighet var rätt annorlunda jämfört med det generella proletariatets och att, av detta skäl, berättigade dessa "specifika" skillnader speciella betänkanden. Naturligtvis presenterade denna grupp sig själv som den enda sanna talesmannen för de armeniska arbetarna, förespråkade principer för en federativ regering, nationell-kulturella självbestämmande och regional partiautonomi inom den marxistiska rörelsen. 55
|
