Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 309 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Den armenisk-tatariska konflikten och Dashnaktsoutiuns reviderade plattform

Trots en överenskommelse i frågan var freden ändå inte återställd i Transkaukasus eftersom den ryska revolutionen fortsatte och något som var ännu mer överhängande var det faktum att konflikten mellan armenier och tatarer uppslukade hela regionen. De ryska byråkraterna anklagades av deras många fiender för att ha eggat en interetnisk fientlighet för att blåsa upp den armenisk-tatariska konflikten så att båda grupperna skulle distraheras från revolutionens egentliga gång. Vittnesmål från aktivister i dessa fientligheter och från tsariska officiella, indikerar att anklagelserna mot byråkratin inte var helt grundlösa. Väldigt mycket av blodutgjutelsen kunde ha förhindrats om tsarens representanter skulle ha använt sig av sin befogade makt för att stoppa spridningen av våldsamheterna. Men det var inte förrän efter 1907, efter att den ryska revolutionen hade gått sin gång, som administrationen och de ryska reguljära styrkorna gick till handling för att stoppa folkmordet. Dock kan det inte bevisas, även om vissa försöker göra det, att hela ansvaret för denna konflikt vilade hos den ryska byråkratin, eftersom även om policyn att söndra och härska säkerligen hade haft sin del i frågan så fanns det redan existerande etniska motsättningar mellan armenier och tatarer. Nationella, religiösa, ekonomiska och sociala oförenligheter separerade de två angränsande folken. I den laddade atmosfären mellan 1905 och 1907 exploderade ömsesidiga känslor av misstänksamhet, avund och rivalitet i hårda strider. 63 Tusentals mänskliga offer och materiella skador som uppgick till 40 miljoner rubler blev resultatet av två år av anarki. 64 När man evaluerade de armenisk-tatariska sammanstötningarna och räknade offrens antal och de materiella skadornas kostnader så verkade dock de armeniska politiska ledarna inte helt missnöjda. Den nationella medvetenheten hade utvecklats ännu ett steg. En moralisk seger hade vunnits då myten om muslimernas oövervinnelighet hade krossats. Armenierna hade återigen, efter 400 års vakuum, lärt sig slåss igen. Och resultaten var inte helt negativa för tatarerna heller. Konflikten intensifierade misstron mot armenierna, vilka under en lång tid hade dominerat medelklassyrkena, tillhandahållit energi åt muslimerna för utvecklandet av sina egna hantverkar- och borgarklass, vilket i sin tur gav upphov till ett mer progressivt utbildningssystem, flera turkspråkiga tidningar och ett nätverk av filantropisk-kulturella föreningar. Den politisk-sociala medvetenheten hos Transkaukasus muslimer höll på att ta form.

De upprörande incidenterna som började med konfiskeringen av den armeniska kyrkans egendom, var bland de frågor som berördes av Dashnaktsoutiuns fjärde generalkongress, som hölls 1907 i Wien. Partiets radikala elements idéer hade nu förstärkts av oroligheterna i Kaukasus. Efter bittra debatter om partiets reviderade program avslog kongressen de konservativas protester och antog en explicit socialistisk plattform. Under samma år, trots stark opposition från bolsjevikerna, fick partiet medlemskap i den Andra socialistiska internationalen. 65 Den nationella punkten i partiets plattform från 1907 återupprepade befrielsen av Västarmenien som Dashnaktsoutiuns primära mål. En sådan befrielse skulle även medföra ett upprättande av en ny gräns, inom det osmanska imperiet, för en autonom armenisk region som skulle garanteras bestämmande i lokala frågor, representativa församlingar framröstade av stängda, direkta, lika och proportionella val, pressfrihet, församlings och uttryckandefrihet, separation av kyrka och stat, fri och universell utbildning och kommunalt ägande av marken. Kongressen förespråkade även ett liknade arrangemang i hela Transkaukasus vilket, som en del i den framtida federativa ryska demokratin, skulle befrämja den nationell-kulturella utvecklingen av var och en av dess folk. 66 Dashnaktsoutiuns strategi var att kombinera nationalism och socialism, men den senare var alltid underordnad. Partiteoretiker menade att individen, genom att tjäna sitt land, assisterade mänskligheten på dess väg mot det ultimata målet - socialismen. En armenier som inte var en hängiven patriot kunde inte heller vara en riktig socialist.