Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 310 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Reaktionens år, 1907-1912

Dashnaktsoutiuns inflytande, i likhet med alla andra revolutionära föreningar i Ryssland, bleknade dock efter 1907. Den Romanovska dynastin hade återuppstått, skakad men intakt, från revolutionens eld och kriget mot Japan. Förstärkt av oenigheten mellan de oppositionella grupperna och misslyckandet av nya strejker, började den hemliga polisen återigen arrestera, fängsla eller skicka tusentals av misstänkta politiska fiender i exil. I Transkaukasus föll den armeniska rörelsen tillbaka efter de sensationella händelserna under 1903-1907. Den politiska pendeln började snabbt röra sig mot högern då de första åren av ryska reaktionen började. Dashnaktsoutiun berövades mycket av dess kraft på grund av inre konflikter och massarresteringar medan svagare organisationer som de armeniska marxisterna blev helt inaktiva. P. A. Stolypin, de revolutionäras obeveklige fiende och ordförande i det ryska ministerrådet, slog skoningslöst ned mot de armeniska politiska och civila ledarna. 67 Många tynade bort i tsariska fängelser innan de ställdes inför den ryska senaten år 1912. Alexander Kerensky, Rysslands framtida premiärminister, och Pavel Miliukov, en inflytelserik politiker, historiker och journalist fanns bland de anklagades försvarare. Endast 52 dömdes skyldiga och de flesta dömdes till överraskande milda straff. 68 Detta var den sista manifestationen av Stolypins reaktioner, snart skulle Balkankriget, omvärderingen av den ryska utrikespolitiken, och utsikterna för ett annalkande rysk-turkiskt krig förvandla Romanoverna och Dashnaktsoutiun till nära medarbetare.

Under den tidigare ryska dominansen i Transkaukasus hade den armeniska politiska medvetenheten formats och härdats. Torts att det tsariska beskyddet inte levde upp till armeniernas initiala förväntningar, innebar inflytandet från den relativt avancerade ryska kulturen ett stimulerande av utvecklingen och uppväxten av den armeniska nationella medvetenheten. Det var dock inte det officiella Ryssland utan den oppositionella ryska rörelsen som reflekterades starkt i armeniernas politiska, administrativa, sociala och ekonomiska åsikter. Vid slutet av seklet hade detta folk definitiva förhoppningar. Det var inte självständighet som eftersträvades utan lokal inhemsk administration och en omfördelning av Transkaukasus i distinkta etniska provinser. För första gången på flera sekler utgjorde armenierna en majoritet i territorierna runt Jerevan, men de var inte nöjda med enbart detta. Deras blickar var riktade mot de angränsande områdena av den armeniska platån. Det faktum att intensifieringen av dessa åsikter ledde till ytterligare missförstånd mellan dem och andra folk i Transkaukasus kräver inte någon förklaring.

Dock begränsade östarmenierna inte sitt betänkande endast till Kaukasus. Landet de levde i verkade ofta mycket mindre signifikant och krävde mindre uppmärksamhet än deras "riktiga hemland", Västarmenien. Det var i ivern att befria detta område som den armeniska politiska förståelsen blottade sin största naivitet och svaghet. Hela nationen sporrades väldigt lätt med hoppet om utländskt ingripande i det osmanska imperiets frågor. Och det var därför man under 1912 trängde bort de bittra minnena och besvikelserna från åren 1828-1829, 1877-1878, 1894-1896, efter Europas upprepade misslyckanden i framtvingandet av reformer i det osmanska imperiet och den reaktionära politiken hos den Romanovska dynastin i Ryssland, då armenierna nu återigen vände sig till S: t Petersburg och andra huvudstäder i Europa för förverkligandet av deras mest heliga mål – frihet och autonomi för Västarmenien.