Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 311 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Västarmenien

Det armeniska livet i Transkaukasus utvecklades inte i isolering. Politiska, sociala och kulturella strömningar bland östarmenierna påverkades och påverkade i sin tur de som korsade deras gränser. Även västarmenierna reste sig från sin politiska dvala för att be om, så väl som för att kräva sina rättigheter. I likhet med den östarmeniska erfarenheten så närde det intellektuella återuppvaknandet ett motstånd hos det tyranniska styret. Berörda av den franska revolutionens jämlikhetsprinciper kom den kristna minoriteten i det osmanska imperiet att känna sig själva berövade deras nedärvda rättigheter som individer och nationaliteter. Desillusionerade av de många reformer som utlovades men aldrig förverkligades under 1800-talet, började armenierna att mer och mer vända sig till Europas nationer som de trodde hade makten till bestämmandet av hela imperiets öde. 1 Men i första världskrigets slutskede, frustrerade av den europeiska diplomatin, vände de sina blickar mot Ryssland som stridskämpe för deras fråga. Dessa händelser skulle konstituera ett viktigt steg mot den armeniska självständigheten.
Armenierna i det osmanska imperiet

År 1520 hade den största delen av den armeniska platån inkluderats i det osmanska imperiet. Under följande decennier lämnade tusentals armenier platån för att bosätta sig i Konstantinopel, på den västra anatoliska halvön och i synnerhet längs kusten. Där kompenserades deras fåtalighet med deras betydelse som tolkar, handelsmän, hantverkare och köpmän. En del av dem erhöll även högre administrativa ämbeten och fick åtnjuta den regerande sultanens sällskap. Dock levde de flesta osmanska armenier i imperiets östra pashaliker, där de från generation till generation brukade sin jord. Även om de oftast levde i fred med sina muslimska grannar och underkastade sig de osmanska ledarna så kunde armenierna, som kristna, inte förvänta sig jämlikhet. Islamiska lagar inkluderade speciella provisioner som tillämpades enbart på ickemuslimer, dhimmi – de beskyddade trolösa. För att öppet få utöva sin religion var de i gengäld tvingade att betala speciella skatter och leva med personliga och kollektiva begränsningar. Trots att vissa kristna kringgick denna underlägsna status genom att konvertera till islam, höll majoriteten av armenierna sig strängt till sina dialekter och till sin religion.

Armeniernas förmåga att behålla sin nationella identitet genom dessa sekler av turkisk dominans kan till viss del tillskrivas imperiets administrativa struktur. När Mehmet II utropade Konstantinopel till imperiets huvudstad år 1453 så utgjorde det turkisk-muslimska elementet en minoritet i många olika områden i hans rike. Sultanen reducerade sina administrativa problem genom att införa inbördes autonomi för de ickemuslimska församlingarna. I gengäld skulle varje grupp religiösa överhuvud ansvara för bibehållandet av lag och ordning bland sitt folk och för insamlandet av utsedda avgifter. Den armeniska biskopen i Brusa bjöds in till Konstantinopel 1461 och upphöjdes till patriark för imperiets samtliga ickeortodoxa kristna. Hans församling, Ermeni Millet, så väl som de grekisk- ortodoxa och judiska milleterna blev därmed de tre officiella ickemuslimska etablissemangen inom imperiets ramar. 2 Millet-systemet visade sig vara tillämpningsbart och fördelaktigt för armenierna, för även om kyrkan saknade sin forna lyster och var svag i sin intellektuella utveckling, så säkrade systemet armeniernas identitet genom att bevara lojaliteten gentemot deras nationella tro.

Öppet religiöst ifrågasättande var relativt sent utvecklat i det osmanska imperiet. Så länge som Europa ansågs vara kulturellt, politiskt och militärt underlägset, och så länge dess olika nationaliteter utförde sina utvalda skyldigheter, så fanns det ingen större anledning att rubba den etablerade balansen. Under 1600-talet kom dock faktorer som upproriska muslimska krigsherrar, korruption inom administrationen och hotet från Europa mot det osmanska rikets säkerhet att bidra till en ökad intolerans. Det kommande seklet kom att medföra stora territoriella förluster för det osmanska riket och intensifierade oron bland Balkans kristna folk, vilka så småningom skulle hjälpas åt och ledas av Europa mot sin befrielse.

Det är beklagligt att armeniernas politiska återuppväckande halkade efter folket på Balkans. Den armeniska platån, långt bort ifrån Västeuropa, fick inte samma uppmärksamhet från kontinentens makter som Balkans provinser fick. Vid den tid då armenierna hade formulerat sina krav på reformer, självstyre och t.o.m. politisk autonomi så hade det osmanska imperiet redan förskansat sig en reaktionsperiod. Inför hotet om förlust av ännu mer territorium och en upplösning av imperiet så framstod armeniernas krav som ganska generande, illojala och ytterst farliga för den turkiska regeringen. Varje vädjan till Europa orsakade ännu mer fientlighet och misstänksamhet från turkarna och varje protest från Europa gjorde de turkiska makthavarna ännu mer känsliga angående den armeniska frågan, för om armenierna skulle följa Balkans exempel kunde hela platån gå förlorad.