Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 312 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Internationaliseringen av den "armeniska frågan"

År 1876 resulterade misslyckandet med att genomföra allmänna reformer i Turkiet, armeniska protester mot muslimska stammars plundringståg och framför allt utvidgade revolter på Balkan, i en stark europeisk påtryckning på Höga porten. 3 I ett uppenbart försök att eliminera alla anledningar för ett utländsk ingripande i de osmanska sakfrågorna, kungjorde sultan Abdul Hamid II en liberal konstitution vilken, om tillämpad väl, inte bara skulle tillfredställa armenierna utan även samtliga av sultanens undersåtar. 4 Det faktum att konstitutionen suspenderades strax efter detta och att det parlament som denna konstitution hade inrättat avsattes, indikerade att denna manöver hos Abdul Hamid skulle vara lika fördelaktig för armenierna som de tidigare aviserade reformåtgärderna. Det var till följd av detta som armenierna välkomnade det ryska avancemanget 1877 som gjorde att ärkebiskopen åsidosatte sin gamla konservatism och ryskfientlighet och bad de tsarryska officiella om beskydd av västarmenierna. Artikel 16 i San Stefano-avtalet föreföll garantera ett liknande skydd för västarmenierna, men dess kraft sveptes undan av artikel 61 i Berlin-avtalet i vilket man berövade Ryssland dess makt över området och lade ansvaret för översynen av sultanens skyldigheter att genomföra reformer på en församling av europeiska stormakter. Det resulterade, precis som den inflytelserika Duke of Argyll senare förklarade i att: "det som var allas ansvar var ingens ansvar". 5 Trots detta misslyckande rapporterade patriark Nerses Varzhapetian fortfarande till sitt folks representanter och talade om för dem att en lösning av deras problem inte var omöjlig utan bara försenad. Som representant för de osmanska armenierna återupprepade han sin lojalitet till sultanen och insisterade på att varje reformåtgärd skulle tillämpas inom ramarna för det osmanska imperiets administration. 6 Vid den tidpunkt då Balkans folk tilldelades sin självständighet var de armeniska separatistiska tendenserna försumbara.

Berlin-avtalet upphöjde den så kallade armeniska frågan till en fråga för internationell diplomati. Huruvida man tjänade något på detta är tveksamt, men att reformerna förblev helt outförda står helt klart. Europeiska representanter, stationerade i det osmanska rikets östra provinser, rapporterade kontinuerligt om armeniernas olidliga och miserabla förhållanden och om de osmanska tjänstemännens orättvisor. 7 Varken det brittiska förslaget om ett ökat antal europeiska konsuler på den armeniska platån eller brev med protester och varningar som den europeiska sexnationsalliansen skrev till sultanen förbättrade situationen. 8 1881 ansåg Österrike att det inte fanns något behov av en kollektiv aktion och Tyskland föreslog att alla vidare diskussioner om den armeniska frågan borde senareläggas tills dess att den grekisk-osmanska gränsdispyten var avgjord. 9 Därmed gick den aktiva europeiska inblandningen i den armeniska frågan in i en viloperiod som varade i över ett decennium.