Massakrer, reformplaner, massakrer, 1894-1896
När armenierna övergavs tog de till extraordinära och illegala åtgärder för att uppnå sina mål. 1870-talets föreningar, strukturellt försvagade, karaktärsmässigt lokala och med litet inflytande, undertrycktes av de bättre organiserade och mer utförliga och populära politiska partierna Hntchak och Dashnaktsoutiun. Medan patriarken i Konstantinopel fortsatte sin vädjan till Höga porten, så predikade de nya politiska aktörerna motstånd och vedergällning. Under detta inflytande vägrade de härdade byborna i Sasoun i vilayeten Bitlis att betala den erforderliga "beskyddandeskatten" till de kurdiska klanledarna. År 1894, då kurderna misslyckats med att tvinga sina gamla undersåtar till underkastelse, kallade de på den osmanska regeringen för att få hjälp och anklagade Sasounborna för att vara upproriska. Reguljära turkiska förband anslöt sig till de irreguljära Hamidiye-kavalleriförbanden och efter veckor av strider tvingades armenierna till underkastelse. Man utlovade amnesti för armenierna men massakrerade i stället Sasounborna. 10 De europeiska konsulerna i de östra provinserna fick stöd från flera kristna missionärer i sina protester mot dessa våldsamheter. Amerikansk och europeisk press skrev återigen om armeniernas lidanden och krävde handling. Politikerna i Europa uppmärksammade detta komplexa problem för en andra gång under samma generation. En europeisk undersökningskommitté rapporterade att armenierna i Sasoun hade agerat i självförsvar, medan de osmanska officiella insisterade på att de var rebeller som måste undertryckas. 11
Sasoun-problemet återuppväckte frågan om reformer men trots sin inblandning 1878 avstod Tyskland, Österrike-Ungern och Italien från att genomföra de nödvändiga åtgärderna. Trippelalliansen hade inga som helst avsikter att underminera den osmanska sultanens befogenheter medan de återstående tre stormakterna ofta var oeniga i denna fråga. På våren 1895 presenterade dock representanter för Ryssland, Frankrike och Storbritannien en reformplan till Höga porten. Planen gick ut på att de "armeniska provinserna" i imperiet skulle förenas, att man skulle utse guvernörer som var godkända av de europeiska stormakterna, man skulle bevilja amnesti till armeniska politiska fångar, emigranter skulle tillåtas återvända, ersättning skulle ges till offren i Sasoun och andra drabbade områden så väl som till deras återuppbyggnad, de som tvångskonverterat till islam skulle återfå sin ursprungliga tro, en permanent översynskommission skulle etableras i Konstantinopel och en överkommissionär skulle utses för att övervaka utförandet av reformpunkterna. Dessutom skulle nomadiska kurder endast få förflytta sig under regeringens översyn, de skulle också uppmuntras att anta en mindre kringflyttande livsstil. Hamidiye-förbanden skulle avväpnas och vara utan uniform under fredstid och om de skulle kallas till tjänstgöring skulle de anslutas till de reguljära enheterna. 12 De diplomatiska förhandlingarna fortsatte under hela sommaren1895 tills sultan Abdul Hamid äntligen i oktober vek sig för de europeiska stormakternas påtryckningar och utannonserade en rad reformer baserade på förslagen från de europeiska ambassadörerna, om än inte lika omfattande. Å sina regeringars vägnar uttryckte Rysslands, Frankrikes och Storbritanniens ambassadörer sin belåtenhet och tacksamhet till sultanen. 13
Nutida historiker betonar att många osmanska officiella försökte införa en stegvis ändring i imperiet och att inte alla påbud stannade på pappret. Denna åsikt ligger det onekligen en del sanning bakom men det är svårt att påvisa i det armeniska fallet. Det europeiska ingripandet, utan militära påtryckningar, gjorde endast armeniernas tragedi värre. Även innan utannonseringen av 1895 års reformer hade massakern påbörjats i Trabizond. Under de följande månaderna möttes den armeniska platån av samma öde. 14 Abdul Hamids egentliga svar på de europeiska påtryckningarna var att under 1895-96 utrota mellan 100 000 och 200 000 armenier. Ytterligare tusentals armenier ruinerades eller flydde utomlands. 15 Än en gång vände de europeiska stormakterna, som nu slogs om imperiet, ryggen åt denna tragedi till vilken de själva hade bidragit. 16 Nu kunde armenierna inte heller söka skydd i Ryssland. Landets nya utrikesminister, B. A. Lobanov-Rostovski, uttryckte öppet sin fientlighet gentemot armenierna och sin avsky för de revolutionära föreningarna. Romanoverna hade redan upplevt Bulgariens otacksamhet trots att de fått sin självständighet till stor del med hjälp av Ryssland. Lobanov-Rostovski ville inte ha ett Bulgarien till vid Transkaukasus gräns. Hans lösning var "ett Armenien utan armenier". 17 Sådana åsikter delades naturligtvis av prins Golitsyn, hjärnan bakom konfiskeringen av den armeniska kyrkans egendom.
De armeniska revolutionära elementen var inte lika framgångsrika i sin kamp mot Abdul Hamid som de hade varit mot Golitsyn. Under decenniet efter 1896 var desillusionen och missnöjet stort bland befolkningen. Det var dock för sent att retirera. Deras blickar vände sig nu från systemets orättvisor mot sultanens brott. Dashnaktsoutiun planerade, med hänvisning till individernas betydelse i historien, sultan Abdul Hamids eliminering. 18 Kristapor Mikayelian, en av Dashnaktsoutiuns grundare, ledde en grupp konspiratörer som skulle utföra dådet år 1905. På grund av ödets nyckfullhet misslyckades planerna, Abdul Hamid överlevde men Mikayelian dog av bomben som var menad för sultanen. 19 Signifikant för detta dåd var att medlemmarna i gruppen var av olika nationaliteter, ett resultat av att Dashnaktsoutiun sedan sekelskiftet hade accepterat taktiken med samarbete mellan olika grupper som kämpade mot en gemensam förtryckare.
|
