Ungturkarna och 1908 års kupp
Armenierna var inte ensamma i sitt motstånd mot sultanen. I Genève, Paris och i andra flyktingförsamlingar bildade "ungturkarna" föreningar, författade program för förändringar och smidde planer för en förbättrad statsstruktur för sitt hemland. Patriotiska turkiska ledare som Ahmed Riza, trodde att det enda som kunde rädda det osmanska imperiet från att upplösas var att det bildades en effektiv och rättvis regering. 20 År 1902 ägde den första kongressen för osmanska liberaler rum i Paris där turkiska, arabiska, grekiska, kurdiska, armeniska, albanska, tjerkessiska och judiska representanter deltog. Även om man var eniga i fördömandet av Abdul Hamid så var kongressen splittrad i frågan om huruvida europeiska nationer skulle uppmuntras till ett ingripande till imperiets undertryckta folks försvar. 21 Riza avvisade den armenisksponsrade majoritetsresolutionen som begärde ett ingripande och motsatte sig bildandet av regional-nationella självstyren. Enligt hans syn var "autonomi lika med förräderi; det innebär separation". 22
De antihamidiska strömningarna sporrades av de arméofficerare som återupplivade oppositionen inom imperiet under de första åren av 1900-talet. År 1907 gick dessa grupper, vilka var koncentrerade inom den turkiska makedoniska arméns högkvarter, ihop med Ahmed Rizas "ungturkiska" fraktion och bildade Ittihad ve Terakki (Kommittén för Förening och Framsteg). Vid de osmanska liberalernas andra kongress, som hade sammankallats på Dashnaktsoutiuns initiativ, deltog Ahmed Riza som det nybildade partiets högsta ledare. Kongressen, som återigen hölls i Paris, talade för störtandet av Abdul Hamids regim å det snaraste, inte ens revolution var uteslutet. 23 Dock var händelserna i imperiet redan på väg att sluta med myteri. När ittihadistkonspiratörerna i den makedoniska armén riskerade att avslöjas, marscherade de mot Konstantinopel och krävde att konstitutionen skulle återinställas. Utan något annat alternativ tvingades Abdul Hamid att ge efter för detta krav och den 24 juli 1908 gick han med på att spela en konstitutionell monarks roll. Ett kabinett, med en överväldigande majoritet av ittihadister, övertog regeringens mantel. 24
Armenierna hade inte deltagit i själva kuppen men gladdes åt arméns och dess ittihadistiska ledares seger. Då imperiet dock stod inför omedelbara hot från främmande makter så underordnade de patriotiska officerarna liberalismen under nationalismen. Den österrikiska annekteringen av Bosnien-Hercegovina, Bulgariens totala självständighetsdeklaration, Kretas utropande av sin förening med Grekland, Italiens invasion av Tripolitania (Libyen) och slutligen krigen på Balkan, drev ittihadistledarna mot extremism. Under dessa tio beprövande år förblev Dashnaktsoutiun lojal, manade befolkningen att stödja regeringen och placerade armeniska enheter i imperiets armé för att modigt strida för försvarandet av imperiet. 25
|
