Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 317 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Förhandlingarna

Under tiden, upphetsade av det ryska återupplivade intresset, sammanställde västarmeniska ledare petitioner och memorandum. En kommission från den Nationella församlingen, det styrande organet för de apostoliska kristna i imperiet, undersökte patriarkens arkiv, skatteböcker, rapporter från församlingarna för att förbereda statistik över den armeniska befolkningen och dess geografiska spridning. En annan kommitté, vald av den Nationella församlingen, tog fram ett förslag på det man ansåg vara passande och genomförbara reformåtgärder. Resultaten av dessa arbeten överlämnades sedan till André Mandelstam, cheftolk i den ryska ambassaden i Konstantinopel. 43 Huvudfrågorna i planen infördes sedan i det ryska schemat som telegraferades till ambassaderna för Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Österrike-Ungern och Italien i mitten av 1913. Rysslands agerande ådrog sig skarp kritik från Tyskland och snart var de sex stormakterna i Europa återigen intrasslade i denna fråga. Även om den tyska ambassadören, Hans von Wangenheim, uppbackad av sina kollegor i trippelalliansen, protesterade våldsamt mot ett ryskt ingripande så tvingades han att gå med på att diskutera frågan med sina fem kollegor i Konstantinopel. Ambassadören i Österrike-Ungerns sommarresidens blev den Vanliga platsen för dessa möten. 44 Där köpslog denna kommission om de ryska förslagen under juni och juli och föreslog:


  1. ett förenande av de sex armeniska vilayeterna, med undantag för vissa angränsande distrikt, till en enda provins
  2. ett val av en ottomansk kristen eller europeisk guvernör för denna provins
  3. en etablering av ett administrativt råd och en provinsförsamling som bestod av både muslimer och kristna element
  4. ett bildande av en blandad muslimsk-kristen polisstyrka under ledning av europeiska officerare i den turkiska tjänsten
  5. en upplösning av det tidigare kurdiska Hamidiye-kavalleriet
  6. en publicering av officiella påbud på turkiska, kurdiska och armeniska och tillåtelse att använda dessa språk i juridiska förhandlingar
  7. ett utökande av franchiseföretagande enbart till stationära element
  8. varje nationalitets rätt att etablera och administrera privata skolor för vilka speciella skatter kan åläggas de lokala församlingarna
  9. valet av en specialkommission för att undersöka vidden av armeniska förluster orsakade av kränkningar och för att se över möjligheter till upprättelse genom utdelning av land eller pengar
  10. ett bortförande av muslimska flyktingar från provinsen
  11. ett införande av liknande förbättringar för de armeniskbefolkade områdena utanför provinsen, i synnerhet i Kilikien
  12. en försäkran av de europeiska makterna att de ska genomföra detta program 45


Den osmanska regeringen, som hade exkluderats från de inledande förhandlingarna, försökte kontra den ryska planen genom att deklarera allmänna reformåtgärder för hela imperiet. Den turkiska manövern avslogs av representanter för den rysk-engelsk-franska alliansen vilka dock inte lyckades övertyga trippelalliansens ambassadörer att godta de ryska förslagen. 46 På grund av det rådande dödläget gick Giers, å de allierades vägnar, och von Wangenheim, å trippelalliansens, med på att fortsätta diskussionerna som varade under resten av 1913. Till slut, efter flera dödlägen och utbyte av flersidiga korrespondenser mellan ambassaderna i Konstantinopel och deras respektive utrikesdepartement, uppnåddes en rysk-tysk kompromiss vilken, med åtskilliga modifikationer, accepterades med tvång av ittihadistregeringen som "Reformen av den 8 februari 1914". 47