Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 31 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Artashes II

Det hade inte gått så länge sedan Alexander, Marcus Antonius son, hade suttit på tronen då han kördes ut ur landet som en följd av ett nationellt uppror och ersattes med en av Artavazd III:s söner vid namn Artashes (Artaxias) II. Strax efteråt invaderades landet återigen av Marcus Antonius armé och Artashes II tog skydd hos den persiske kungen som fortfarande var i krig med romarna. Alexander återsattes på tronen och kunde under beskydd av den romerska armén regera från år 34 till 31 f. Kr.

Men Marcus Antonius tvingades under sin sista strid med Octavianus att återkalla sin armé från Armenien. Artashes II, med hjälp av den persiske kungens armé, återvände till Armenien, tog tillbaka tronen och regerade från år 30 till 20 f. Kr. Artashes II bevisade att han kunde behålla sina förfäders traditioner och fick titeln "Philhelléne" (den grekvänlige). När Artashes II fick reda på att Cleopatra, som en sista hämnd, hade låtit halshugga hans far som fortfarande satt fängslad beordrade han i sin tur att varenda romare som befann sig i Armenien skulle avrättas. Denna order var mycket beklaglig då det skulle omöjliggöra en försoning med den kommande romerska kejsaren Augustus; men om han inte gjorde detta skulle han lätt bli den perfekta vännen för Marcus Antonius och Cleopatras värsta konkurrent.

När Marcus Antonius lurade Artavazd i fällan och fängslade honom, fördömde Octavianus sin konkurrents agerande och proklamerade att Marcus Antonius med fängslandet av Armeniens konung under förrädiska förhållanden hade dragit skam över den romerska staten och dess folk. 23

Augustus och hans policy gentemot Armenien

När Octavianus, efter att ha besegrat Marcus Antonius år 27 f. Kr., utnämndes till Roms förste kejsare Augustus, trodde alla att hans första åtgärd skulle komma att bli besegrandet av partherna och återtagandet av Armenien. Men så blev inte fallet. Istället befriade han den armeniske prinsen Tigran, Artashes II bror, som fortfarande satt fängslad efter att Cleopatra hade avrättat hans far och tog honom med sig till Rom. Augustus hade blivit medveten om en av de romerska grunderna i politiken, d.v.s. vikten av att ha en 'utnämnd' härskare. Tigran fick bo i Rom och utbildades för sitt framtida ansvar som härskare. Detta blev lite av Augustus eget märke då hans hem förvandlades till ett utbildningscentrum för kommande makthavare som han utnämnde för romarrikets olika delar och därmed kunde utöka sin representation i andra länder som ingick i det romerska imperiet.

Under nästan tio års tid lämnade Augustus, till synes, åt sidan allt som hade med östländerna att göra. Under tiden fortsatte Artashes II som var bundsförvant till Farhad, parthernas kung och besegrare av romarna, att regera i Armenien. Det var omkring år 20 f. Kr. som Augustus beslutade sig att avsluta sina affärer i öst. Han var en stor politiker men räknades som en medioker fältherre och därför tillämpade han begreppet "Visa din styrka så att du inte tvingas använda den" och ledde en stor armé till Syrien. Samtidigt tog han Tibére med en stor armé från Makedonien till Mindre Asien. När den persiske kungen Farhad såg denna kraftsamling föredrog han att gå med på Augustus fredsvillkor.