De hoppfulla åren (1914-1917)
Rysslands och Turkiets inblandning i första världskriget var som nyckelfaktorer i skapandet av den armeniska republiken. Det var från ruinerna efter dessa två imperier och från kvarlevorna av sitt eget folk som de armeniska ledarna skapade en ny politisk enhet. Hoppet som baserades på händelserna i februari 1914, d.v.s. den överenskomna reformen om Västarmenien, slogs i bitar med den osmanska överraskningsattacken mot det ryska imperiet i oktober samma år. Denna handling inte bara annullerade det ingångna avtalet utan initierade även en förödande katastrof i den turbulenta armeniska historien. Öst- och västarmeniernas erfarenheter från krigets utbrott ända fram till tsar Nikolaj II:s abdikering år 1917, utgör ett vitalt kapitel i sagan som ledde fram till självständighet.
Det turkiska beslutet om krig
Hemliga turkisk-tyska förhandlingar avslutades den 2 augusti 1914 genom en pakt som undertecknades i Konstantinopel av ambassadör von Wangenheim och storvesir Said Halim, i närvaro av krigsminister Enver och inrikesminister Talaat. Man kom överens om att ifall Tysklandsstöd till Österrike i den serbiska krisen skulle leda till krig mot Ryssland, så skulle Turkiet blanda sig i konflikten. I gengäld åtog sig Tyskland att försvara all ottomansk mark som hotas av Ryssland. 1 Dessutom skulle man göra mötet mellan muslimer i Turkiet och Ryssland säkrare genom vissa gränskorrigeringar. 2 Eftersom avtalet undertecknades en dag efter Tysklands krigsförklaring mot Ryssland var den osmanska inblandningen redan en realitet. Den militanta fraktionen i Ittihad ve Terakki, under ledning av Enver Pascha, hade segrat. Man beordrade omedelbart en mobilisering och två månader senare telegraferade Enver Pascha följande instruktioner till amiral Wilhelm Souchon, en tysk befälhavare i Svarta havs flotta: "Den turkiska flottan kommer att vinna herraväldet över Svarta havet. Sök upp den ryska flottan och slå till utan krigsförklaring var ni än hittar dem". 3 En vecka senare bombarderade den turkiska flottan de ryska installationerna vid Sevastopol, Thèodosia, Odessa och Novorossijsk och återvände triumferande till Konstantinopel. 4 Den 4 oktober svarade Ryssland med den förväntade krigsdeklarationen. 5
Envers förväntningar var enorma. Hans panturkiska åsikter uttrycktes i flygblad som Ittihad ve Terakki delade ut den 12 november där han manade till ett förgörande av Ryssland, expansion av imperiets gränser och ett förenande av alla turkiska folk i den muslimska världens kamp för befrielse från hedningarnas förtryck. 6 Medveten om att förverkligandet av hans förväntningar var beroende av en mäktig militärstyrka vid den östra fronten, tillade Enver en extra division till var och en av den nionde, tionde och elfte armékåren i den tredje armén baserad i Erzurum. Med en jurisdiktion som sträckte sig ända från Van och Kharpout norrut mot Svarta Havet, uppgick denna armé vid slutet av 1914, till mer än tvåhundratusen reguljära soldater och femton till tjugotusen kurdiska stammedlemmar, ashirater. 7 Den armeniska platån var belägrad.
|
