Östarmeniernas förberedelser
Medan armenierna i Turkiet lovade att fullfölja sina skyldigheter, bönföll armenierna i Ryssland tsar Nikolaj II om att ta på sig större ansvar än sina normala skyldigheter. Krigsfebern orsakade ännu en gång hög spänning i Transkaukasus. Tiflis, östarmeniernas intellektuella, kulturella och finansiella centrum, omvandlades till ett centrum för antiturkiska hatkampanjer. I väntan på kriget försökte den Nationella byrån, som hade bildats år 1912 för att följa upp de osmanska reformerna, i en näst intill livlig atmosfär, koordinera den armeniska strategin. Redan på hösten 1914 hade byrån, genom Katolikos Gevork, bett tsar Nikolaj att ta de lidande västarmenierna under sitt beskydd, att försvara deras liv och egendom och att garantera att de utlovade reformåtgärderna genomfördes. 13 Greve Vorontsov-Dashkov agerade som förmedlare och meddelade katolikosen i september att regeringen var besluten att genomföra de ursprungliga reformerna i de östra osmanska provinserna som föreslogs av Ryssland år 1913, och skulle inte gå med på några kompromisser angående den armeniska frågan. Vicekungen fortsatte:
"Jag känner mig dock tvungen att varna er för att samtliga armeniska aktiviteter, både på andra sidan av gränsen och på vår sida, för tillfället måste vara fullständigt i linje med mina direktiv med hänsyn till de för närvarande spända relationerna mellan Turkiet och Ryssland, i enlighet med den allmänna politiken som också delas av våra allierade, så ska man låta krigsinitiativet tas av Turkiet och inte på grund av någon av våra handlingar. Därför är det definitivt icke önskvärt och skulle till om med vara farligt att starta en revolt bland västarmenierna." 14
Vorontsov-Dashkov avslutade med att be katolikosen att hålla sitt folk berett att delta i en beväpnad kamp.
Vicekungen agerade skickligt för att vinna lojalitet hos Dashnaktsoutiuns som ända sedan 1904 hade varit i krig med den tsariska byråkratin. För att uppnå detta förmådde han Nikolaj att lugna armenierna genom att bifalla katolikosens ansökan om att befria flera medlemmar ur Dashnaktsoutiun som fortfarande satt i fängelse eller var i exil. I hans petition hade katolikosen försvarat partiets patriotism, vars fientlighet gentemot den ryska regeringen bortförklarades med en missriktad och skadlig policy hos föregångarna till Vorontsov-Dashkov. Som tillägg till en allmän amnesti bad katolikosen om att hundraåtta specifikt nämnda civila och politiska ledare skulle friges. 15 Armeniernas röster verkade nu nå det kungliga palatset eftersom tsaren accepterade vicekungens råd och överlämnade fångarna från "Stolypin eran" till Transkaukasus.
Vorontsov-Dashkov följde den Nationella byråns diskussioner, Dashnaktsoutiuns regionala församlingar, och flera andra speciella konferenser angående bilandet av frivilliga förband. Liknande enheter hade assisterat de ryska arméerna under 1827-1828, 1855-1856 och 1877-1878 men vid varje tillfälle hade armenierna känt sig otillräckligt kompenserade för sina insatser. Strax efter Tysklands krigsförklaring höll Vorontsov-Dashkov ett möte med biskop Mesrop från Tiflis, Alexandre Khatisian, borgmästare i Tiflis, och Dr. Hakob Zavriev, aktiv både i Dashnaktsoutiun och i de ryska allmänna kretsarna, och föreslog att armenierna skulle initiera bildandet av frivilligkårer. 16 Senare, via sin militära stab, erbjöd sig vicekungen att förse armenierna med nödvändiga vapen, material och pengar för att utrusta fyra separata grupper vilka skulle ledas av populära revolutionära hjältar. Tsarens fiender skulle bli hans officerare. 17
De flesta armenier behövde inte mycket övertalning. Även innan det sista avgörande beslutet tagits, hade frivilliga samlats i alla delar av Transkaukasus. Men entusiasmen hos de nationella ledarna var inte enhällig eftersom det fanns "röster i vildmarken" som försökte, utan framgång, övertyga armenierna i Transkaukasus om möjligheten av skadliga konsekvenser. Det är värt att notera att Hovhannes Kachaznouni och Simon Vratsian, den första respektive den siste premiärministern i den framtida republiken Armenien, varnade för att ittihadistledarna i Turkiet skulle utnyttja existensen av frivilliga enheter, bestående delvis av osmanska före detta medborgare, för att rättfärdiga åtgärder mot västarmenierna. 18 Men minoritetsopinionen var i direkt kollisionskurs med den övervinnande psykologin hos de östarmeniska massorna vilka tyckte att ordens tid var förbi och att det var dags att handla.
Efter att ha accepterat Vorontsov-Dashkovs förslag utsåg den Nationella byrån en specialkommitté för att övervaka de frivilliga kårernas operationer. Från Tiflis, Alexandropol och Jerevan inledde kommittén sina aktiviteter genom att fördela de anmälda i de fyra auktoriserade enheterna, vilkas kapacitet omedelbart fylldes helt. 19 Den militära rollen hos de frivilliga, vilka var obetydliga i antal i jämförelse med den totala ryska styrkan i den kaukasiska fronten, var i första hand att utföra spaningsuppdrag, vägleda de ryska arméerna över de svåra terrängerna på platån och utföra de farliga uppdragen hos ett avantgarde. 20 Den första gruppen, bestående av över 1 000 man, leddes av Andranik, en erfaren revolutionär som hade deltagit i Balkankrigen som befälhavare för ett armeniskt förband i den bulgariska armén. Andraniks grupp slöt sig till den ryska armén i norra Persien medan de andra tre avancerade mot den turkiska gränsen. Dro, assisterad av den före detta osmanska parlamentsmedlemmen Armen Garo, ledde den andra gruppen vilken, efter att ha korsat Igdir i provinsen Jerevan, förberedde sig för en offensiv mot Van. De tredje och fjärde grupperna, ledda av Hamazasp respektive Keri, tog ställning längs västra gränsen i oblasten Kars, en front som sträckte sig från Sarighamish till Olti. 21 När de turkiska krigsskeppen bombarderade den ryska kusten i oktober var de armeniska enheterna redan försedda med vapen och förnödenheter och redo att korsa det osmanska imperiets gräns. Det faktum att engagemanget för bildandet av de frivilliga enheterna var större och utan skyldighet hos armenierna, förtydligas av att det redan då tjänstgjorde mer än 150 000 armenier i den reguljära ryska armén, av vilka de flesta hade skickats till den europeiska fronten. 22
|
