Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 324 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Nikolaj II i Kaukasus

Kriget mellan Turkiet och Ryssland förseglade den förnyade vänskapen mellan Dashnaktsoutiun och tsar Nikolaj II som uppmanade sina armeniska undersåtar att försvara imperiet. Obehagligheterna i det förflutna nämndes inte, endast tsarens stora kärlek till sina "armeniska barn". Som ett tecken på sin uppriktighet gjorde Nikolaj en personlig inspektionsrunda vid den kaukasiska fronten och mötte armeniska politiker och religiösa ledare. De som förbannade tsaren för tio år sedan knäböjde nu inför honom och visade sin vördnad och hängivenhet inför det Heliga Rysslands seger. 23 Samson Haroutunian, Nationella byråns ordförande, deklarerade att: "Från alla länder skyndar armenierna för att ansluta sig till den ärorika ryska armén, för att med sitt blod tjäna de ryska vapnens seger… Låt den ryska flaggan vaja fritt över Dardanellerna och Bosporen. Låt, med Din vilja Ers majestät, folken under det turkiska förtrycket motta friheten. Låt armenierna i Turkiet, som har lidit för sin kristna tro motta uppståndelse och ett nytt liv under Rysslands beskydd". 24

Katolikos Gevork V talade om den barmhärtighet som armenierna hade mottagit från de ryska monarkerna sedan tiden för Peter den Store och om den ledande rollen som Nikolajs regering hade tagit på sig för genomförandet av reformer i Västarmenien. Ändringarna som skulle ha skett via de turkiska regeringskanalerna hade dock stannat på pappret: "En räddning av Västarmenien är möjlig endast genom att för gott befria dem från turkisk dominans och genom att skapa ett autonomt Armenien under ett starkt beskydd från det mäktiga Ryssland". 25 Nikolaj agerade väl under de känslomässiga tillfällen då han talade om Katolikosen: "Heliga fader, tala om för ditt folk att en väldigt lyckosam framtid väntar armenierna". 26 Även om detta uttalande var passande och värmande för den armeniska politiska agendan så fruktade en liten grupp att liknande uttalanden endast skulle fördjupa ittihadistregeringens misstankar mot sina armeniska undersåtar.

Envers katastrofala vinterkampanj år 1914

Medan tsaren och armenierna i Transkaukasus hyllade varandra, reste Enver Pascha till tredje arméns högkvarter i Erzurum och fortsatte sedan mot frontlinjen under december 1914 för att personligen dirigera de militära operationerna mot Kaukasus. Hans strategi gick ut på att utmanövrera de ryska styrkorna och skära av kommunikationslinjerna till deras försörjningscentrum i Kars och återta de territorier som man hade överlämnat till Ryssland1878. Ockupationen av Kars, Ardahan och Batum skulle möjliggöra den planerade revolten hos muslimerna i Kaukasus mot Ryssland och öppna vägarna mot Tiflis och vidare. För att förverkliga hans plan skulle den 11:e armékåren i den 3:e armén passera över Barduz och slå mot de ryska styrkorna bakifrån medan den 10:e armékåren skulle korsa gränsen vid Olti och fortsätta mot Ardahan och Kars, klippa av järnvägskommunikationen med Sarighamish och delta i manövern. 27 Tiden verkade vara rätt för en sådan operation eftersom det ryska överbefälet hade flyttad större delen av sina erfarna divisioner från Transkaukasus till den mer hotade europeiska fronten. 28

Den turkiska attacken inleddes den 22 december och fem dagar senare, trots stora förluster, hade Envers styrkor brutit järnvägskommunikationen mellan Kars och Sarighamish och nästan omringat den sistnämnda staden. Det ryska befälet, general Myshlaevsky, som fruktade att den ryska Kaukasusarmén skulle utrotas helt, flydde till Tiflis och beordrade full reträtt. Det faktum att flera andra ryska generaler vägrade lyda ordern visade sig vara till fördel för den tsariska krigsinsatsen. 29 Under decembers sista dagar utkämpade försvarsstyrkorna hårda slag för att vinna kontroll över Sarighamish. Enver var, trots att nästan hälften av hans armé fanns med på listan över stupade, fortfarande övertygad om framgång och planerade att slå ut den stora fästningen i Kars och erövra Tiflis. 30

Enver, som hade delvis rätt om den oorganiserade och oerfarna ryska armén, hade dock misslyckats med att vidta förberedelser inför den armeniska platåns stränga vinter. De lättuniformerade och magert utrustade turkiska soldaterna utsattes alla för det kalla klimatet. Den turkiska krigsministern vägrade låta sina styrkor vila och insisterade på att huvudmålet var i sikte och att det inte fick riskeras genom onödiga stopp. 31 När så tyfus- och koleraepidemierna lade sina offer till de från slagen och kylan, utrotades hela divisioner ur de 9:e och 10:e armékårerna. Vid början av det nya året övertogs initiativet till offensiv av det ryska befälet. Generalerna Przhevalsky, befälhavare i Sarighamish, Kalitin i Ardahan och Iudenich ledde sina styrkor i en motoffensiv mot den 11:e turkiska armékåren längs hela fronten. 32 Den osmanska armén upplöstes och Enver, trots sin strävan efter en snabb seger i Kaukasus, överlämnade sitt befäl till överste Hakki Bey. Sedan "åkte Enver den 7 januari mot Erzurum för att fortsätta till Istanbul och lämnade resterna av sin sargade ’panturkiska armé’ åt den armeniska vintern". 33 Den 12 januari hade de ryska trupperna återtagit gränslinjen från innan kriget. Hakki Bey, som var oförmögen att vända det katastrofala tidvattnet, undvek nätt och jämnt att bli tillfångatagen och flydde också till Erzurum och lämnade ytterligare tusentals döda, fångar och eftersläntrare bakom sig. En vecka senare hade den tsariska armén avancerat flera kilometer in i ottomanskt territorium och fram till de positioner som man höll innan den olycksbådande "Sarighamish-operationen" inleddes. 34 Denna kampanj kostade den tredje armén dyrt. General Otto Lihman von Sanders, chef för tyska militärmissionen i Turkiet, uppskattade att av de totala 90 000 som fanns på listan över förlorade soldater så var endast tolvtusen tillfångatagna. 35 Enligt Joseph Pomiankowski, den österrikiska militärattachén i Turkiet, hade Envers hundratusen man stark armé reducerats till femton procent av dess ursprungliga styrka på mindre än två veckor 36