Befrielsen och evakueringen av Van
Medan karavanerna av deporterade tågade mot den syriska öknen och Jevdet bey försökte krossa resningen i Van, pendlade östarmenierna mellan optimism och pessimism. De var fortfarande inte helt medvetna om vad som hänt med västarmenierna, men eftersom de trodde att västarmenierna svävade i fara krävde de en rysk ockupation av hela den armeniska platån. När nyheterna om striderna i Van nådde Transkaukasus, hårdnade kraven om ett omedelbart agerande och den ryska Kaukasusarméns 4:e armékår inledde en offensiv mot Van och Manizkert. 78 Den andra, tredje, fjärde och femte frivilliga bataljonerna deltog i kampanjen kombinerad under Vartans befäl i Ararat-legionen. Efter att ha lämnat Jerevan den 28 april 1915 anslöt sig legionen till general Nikolajevs reguljära divisioner vilka den 4 maj passerade gränsen från före kriget. 79 Två veckor senare välkomnades de armeniska trupperna, följda av de ryska trupperna, med stor glädje av Vans rebeller samtidigt som Jevdet Bey fick retirera längs Vans södra stränder mot Vostan. 80 De armeniska frivilliga överöstes med lovord från 4:e armékårs befäl, general Oganovsky, som via katolikosen informerade det armeniska folket om deras legions mod. 81 Ryska militära auktoriteter utsåg Aram Manoukian, som hade koordinerat armeniska försvaret av Van, till guvernör över den ockuperade regionen. Den armeniska politiska medvetenheten stimulerades ännu mer då den utlovade belöningen, ett autonom Armenien under ryskt beskydd, var inom synhåll. 82 Man hade redan etablerat en inhemsk administration, militär- och polisstyrka i vaggan runt sjön Van, där den armeniska nationen hade skapats för mer än tvåtusen år sen. 83
Vid slutet av juni hade den armeniska legionen, nu ansluten till general Trukhins speciella styrkor, fått i uppdrag att driva ut turkarna från hela den södra stranden runt sjön Van inför ett ryskt koncentrerat anfall mot vilayeten Bitlis, där nära hundratusen armenier väntade på befrielse. 84 Otåliga att nå slätten i Moush och bergen i Sasoun erövrade den armeniska legionen, nu förstärkt med Andraniks enhet, det sydvästra området av sjön i mitten av juli och mottog berömmelser från general Trukhin. Men när de ryska divisionerna avancerade mot Bitlis mötte de en hård motoffensiv från Abdul Kerims förstärkta specialstyrkor vilkas attacker koncentrerades mot norra delen av sjön där Kaukasus 4:e armékår var stationerad vid Manizkert. 85 För att undvika att bli omringade beordrades Trukhins grupp att retirera till Van, men vid ankomsten till staden upptäckte generalen att hela regionen redan var evakuerad av återstoden av den 4:e armékåren. Därför beordrades den inhemska befolkningen, den 31 juli 1915, att överge sina hem och gå mot den ryska gränsen. 86 Paniken var obeskrivlig. Efter det månadslånga motståndet mot Jevdet Bey, stadens befrielse och etableringen av ett armeniskt guvernörskap var allt förgäves. Flyende bakom de retirerande ryska styrkorna svärmade nära tvåhundratusen armeniska flyktingar efter att förlorat större delen av sin egendom i upprepande kurdiska bakhåll, in i Transkaukasus. 87 Att förse denna enorma folkmassa med mat och husrum, hantera deras otålighet att återvända hem och att dämpa klagomålen på deras östarmeniska grannar var bland de många allvarliga problem som den framtida republiken fick ärva.
Om evakueringen av Van orsakade stort missnöje och mycket sorg så slutade misslyckandet under marschen mot Bitlis i tragedi. Det välkomnade ljudet av det ryska artilleriet som hade hörts av armenierna i Moush, Sasoun hade tystnat samtidigt som de turkiska divisionerna slog tillbaka sin yttre fiende och koncentrerade sig på sina interna fiender. Det var först efter att de få överlevande från blodbadet hade nått Transkaukasus som den totala omfattningen av utrotningen av västarmenierna uppdagades. 88 När den 4:e armékåren och de armeniska enheterna åter igen ockuperade Van i september 1915, erövrade Vostan i oktober, avancerade in i Moush i februari och Bitlis i mars 1916 fanns det inte längre några personer att befria. Därför gav den ryska segern liten glädje bland de frivilliga och den armeniska befolkningen i Transkaukasus. 89
|
