Den nye vicekungen i Kaukasus, storhertig Nikolaj Romanov
Medan de allierade diskuterade uppdelningen av bytet, uttryckte de ryska myndigheterna en ökande otålighet mot de armeniska politiska förväntningarna. Denna trend blev ännu mer påtaglig efter att storhertig Nikolaj Romanov, som hade utsetts till ryska arméns befäl av tsar Nikolaj, skickades för att avlösa den opassande hertig Vorontsov-Dashkov. Den nye kaukasiska vicekungen antog efter åsidosättandet av försiktigheten och visdomen hos sin föregångare, en rättfram policy baserad på hängivenhet till "Storrysslands" nationalism och motvilja gentemot minoritetsgrupper.
I oktober 1915, strax efter storhertig Nikolajs ankomst till Tiflis, informerade Khatisian och Haroutunian vicekungen medan de rapporterade om de armeniska frivilliga enheterna, om att nästan femhundra män offrat sina liv och över 1 200 hade sårats eller saknades efter den ryska krigsinsatsen under det gångna året. 112 Ändå försämrades den ryska attityden gentemot de armeniska enheterna och i december beordrade högsta befälet för Kaukasusarmén den armeniska Nationella Byrån att demontera de frivilliga enheterna och omorganisera dem i reguljära gevärsbataljoner inom den ryska armén. 113 Implikationerna i detta överslag retade armeniernas politiska känslighet, då de nya kompanierna som integrerade enheter inom de reguljära enheterna kunde skickas till vilken front som helst. Det som var ännu mer upprörande var tanken på att motivationen för att avskriva den speciella statusen hos de frivilliga enheterna härstammade från den tsariska oppositionen mot Västarmeniens speciella status. Under det första kvartalet 1916 avskedades mer än 3 000 frivilliga armeniska soldater som vägrade att bli "russky" soldat. Andraniks stora enhet upplöstes helt, medan de soldater som återstod i de andra enheterna omplacerades till sex armeniska gevärsbataljoner, ledda av ryska officerare i Kaukasusarmén. Storhertig Nikolaj Nikolaevitch återinförde hård censur mot den armeniska pressen och förbjöd diskussioner om de frivilliga enheterna och andra vitala nationella frågor. 114
I Petrograd ifrågasatte Pavel Miliukov, en medlem ur den liberala fraktionen i den ryska Duman, regeringens armeniskfientliga policy och rapporterade att general Nikolaj Ianushkevich, stabschef och nära vän till storhertig Nikolaj, hade uppmuntrat kurderna att anta ett passivt liv på armeniernas bekostnad, vilkas familjer hade mördats av samma ashirater. "Vi är mer vänliga mot dem än mot våra gamla vänner", klagade Miliukov. 115 Regeringens officiella ställning uttrycktes dock i Sazonovs brev, den 27 juni, till storhertig Nikolaj. Utrikesministern postulerade i sin diskussion om den framtida administrationen av Västarmenien att Ryssland kan tillfredställa armenierna genom att ge dem full autonomi i enlighet med reformplanen innan kriget eller försöka ersätta armenierna med muslimer och minska armeniernas politiska signifikans till noll. Men inget av alternativen var önskvärt eller fördelaktigt för Ryssland. Autonomi var opraktiskt eftersom armenierna "aldrig" hade utgjort en majoritet i regionen och som ett resultat av den senaste tragedin representerade de nu knappt en fjärdedel av den totala befolkningen. Under liknande omständigheter "kommer den armeniska autonomin att resultera i minoritetselementens orättvisa förslavande under den dominerande majoriteten". Å andra sidan borde man inte ge muslimerna någon fördel då detta ytterligare skulle försvåra omständigheterna för armenierna utöver deras lidande under det osmanska förtrycket och skulle få dem att kasta avundsjuka blickar mot sina landsmän i de franskkontrollerade distrikten. "Därför bör armenierna tillåtas att utöva en viss utbildnings- och religionsfrihet, att använda sitt modersmål och beviljas kommunalt och regionalt självstyre…" Samma skall gälla de icke kristna. 116 Storhertig Nikolaj var i totalt samförstånd när han den 16 juli svarade att det absolut inte fanns någon Armenisk fråga för tillfället och att nämnandet av en sådan inte borde tillåtas. Självklart borde västarmenierna beviljas religions- och utbildningsfrihet och tillfälle till kulturell utveckling. 117 Uppenbarligen var detta inte "ett autonomt Armenien under ryskt beskydd".
|
