Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 335 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Ockupationen och administrationen av den armeniska platån, 1916

I januari 1916 beordrade general Iudenich en offensiv längs hela den turkiska fronten. Den fjärde armékåren och de anslutna armeniska grupperna avancerade stadigt mot Bitlis och Moush medan den andra stora ryska kolonnen slog från Kars mot Erzurum. Hasankala, porten till Erzurum, var i mitten av januari ockuperad, men ryssarna belägrade inte fästningsstaden förrän i början av februari då artilleristödet anlände från Kars. 118 Den tredje armén, efter att under en enda månad ha förlorat 60 000 man och 2 av sin effektiva styrka, kunde inte längre med sina återstående 18 000 man stå emot de ryska divisionerna som kom in i Erzurum den 16 februari. 119 Det turkiska befälet, Mahmud Kiamil, retirerade hastigt mot Erzindjan, där han försökte omgruppera sina förfallna och demoraliserade styrkor. När Kiamil ersattes av general Mehmed Vehib Pascha i mars, sträckte sig de ryska främre linjerna från en punkt väster om Rize vid Svarta havet söderut längs huvudleden mellan Erzurum och Bayberout-Mamakhatoun och svängde sedan mot sydost, passerade under Moush och fortsatte längs den södra stranden av sjön Van in i norra Persien. 120

Skrämd av det ryska hotet omplacerade Enver Pascha tio divisioner från den andra armén till området Malatya-Diyarbakir-Kharpout, där en mäktig motoffensiv skulle äga rum. 121 Denna armé ledd av Ahmed Izzet Pascha, före detta krigsminister och överbefälhavare, var trotsig efter deltagandet i det heroiska Galipoli-försvaret, vilket hade fördärvat de allierades planer på att förinta det osmanska imperiet genom att erövra Konstantinopel. 122 Enver planerade nu att återta Erzurum och köra bort ryssarna från platån genom en koordinerad operation mellan den andra och tredje armén, men upprepade återigen misstaget från Sarighamish och slarvade med planeringen av logistiken. Då motordrivna fordon var helt oanvändbara konsumerade förflyttningen av den andra armén veckor av dyrbar tid och eftersom armenierna i dessa regioner hade deporterats eller massakrerats, berövades Ahmed Izzets styrkor viktiga lokala tillgångar. Tusentals turkiska trupper dog av svält och av kylan i det härjade landet. Dessutom försvårades samarbetet mellan de två osmanska arméerna av de svårgenomträngliga bergskedjorna.

Efter att ha kommit underfund med orsaken till den turkiska koncentrationen, tog general Iudenich tillfället i akt och beordrade en ny offensiv mot Trabizond. Erövringen av denna viktiga hamnstad den 18 april av general V. Liakhovs två divisioner, tillät den ryska flottan att stödja landstyrkorna mer effektivt. 123 På grund av den ryska offensiven kunde Vehib Pascha inte förhala sina operationer fram till dess att den andra armén skulle vara förberedd att förflytta sig och kontrade därför fiendens attack genom en egen offensiv riktad mot Erzurum. Efter fyra veckor av blodiga nära strider tvingades han dock att ge sig inför fiendens hundratusen man starka armé. Den ryska första armékåren, inklusive den armeniska första gevärsbataljonen avancerade över Mamakhatoun in i Erzindjan den 24 juli och ockuperade de västra områdena på den armeniska platån och den strategiska vägkorsningen mellan Erzurum och Sivas (Sebastia). 124

Det var först efter Vehibs armés totala nederlag som Izzet Pascha anföll de ryska positionerna längs linjen Kighi-Ognot-Moush. Under augusti koncentrerade de 1:a, 3:e, 4:e och 14:e 125 armékårerna ur den andra armén sig på sina initiala mål men även deras anfall stannade upp och de kördes tillbaka, Envers strategi hade misslyckats. Han besparades ytterligare förluster endast på grund av ryssarnas halt som berodde på vintersäsongens tidiga snö1916-1917. 126 Storhertig Nikolaj och general Iudenich, uppmuntrade av framgångarna vid den turkiska fronten, planerade en offensiv på våren som skulle gå över Kharpout, Sivas och längs Svarta havskusten mot Konstantinopel för att tvinga ottomanerna att kapitulera. Ett sådant händelseförlopp under 1917 skulle inte ha varit alltför omöjligt om det inte hade varit för marsrevolutionen i Ryssland.

Medan de två stridande arméerna förberedde sig för vintern, vällde turkfientliga känslor hetsade av armenierna upp i Amerika och Europa . Många män hade redan åkt till Kaukasus för att anmäla sig till de frivilliga enheterna, medan de hämndlystna armenierna i november 1916 försågs med ännu en enhet av den franska regeringen. Förhandlingar mellan Poghos Nubar Pascha och franska politiska och militära auktoriteter kulminerade i bildandet av Légion d’Orient, en hjälptruppstyrka bestående av armenier och syrianer med ottomanskt ursprung. Bestående av 95 % armenier omfattade legionen flyktingar, före detta krigsfångar och permanenta invånare i Egypten, Amerika och Europa. Under general Edmund Allenbys befäl Vann legionen, stridande i Palestina, Syrien och till slut i Kilikien, bifall från Clemenceaus regering och dess allierade stater. Legionärerna, likt de frivilliga i Transkaukasus, betraktade den officiella deklarationen om den armeniska skadeersättningen så väl som utdelningen av medaljer och certifikat som äkta förpliktelser och engagemang från de allierade. Ironisk nog hade de allierade redan undertecknat sina hemliga avtal enligt vilka man hade delat upp den armeniska platån, Kilikien och mycket mer av det asiatiska Turkiet mellan sig själva. 127

I ljuset av de allierades välbevarade hemliga förhandlingar under 1915-1916 förstår man den ryska attitydändringen gentemot armenierna bättre, de frivilliga enheterna och deras politiska förhoppningar och det tsariska påbudet om styrandet av Västarmenien är speciellt signifikant. Stabschef general M. V. Alekseev, förvandlade och undertecknade i juni 1916 "reglerna för det tillfälliga styret i turkiska områden ockuperade med krigsrätt" de östra provinserna i det osmanska imperiet till ett militärt guvernörsgeneralstyre för att bibehålla ordning och reda och vara behjälplig under kriget. Guvernörsgeneralen, hans chefsassistent och administratörerna för de olika territoriella underenheterna skulle vara högt rankade officerare, medan mindre regionala poster skulle fyllas av civilpersoner. Användningen av konfiskerade fiendegods och land, vilka stod till guvernörsgeneralens förfogande var reserverade uteslutande för de militära styrkorna. "Armenien" eller "armenier" var termer som inte kunde hittas i påbudet vilket var formulerat så att det kunde tillämpas på vilket ockuperat område som helst under krigstid. 128 Istället för armeniernas planerade autonomi, instruerade artikel 18 i "Reglerna" de officiella i guvernörsgeneralstyret: "…att återupprätta och upprätthålla lag och ordning, att försvara liv, ära, egendom och religions- och civila rättigheter hos befolkningen, att betrakta alla nationaliteter som likvärdiga inför den ryska regeringen och att garantera dessa invånare möjligheten till ett fritt och tryggt arbete med villkoret att de helt underkastar sig den ryska överhögheten". 129

På sommaren 1916 utsågs general Peshkov till guvernörsgeneral och började förberedda den direkta och villkorslösa annekteringen av den armeniska platån till det vida Romanovska imperiet. 130