Ozakomen
Medan lokala och regionala sovjeter dök upp överallt i Transkaukasus, agerade prins Lvovs provisoriska regering för att fylla det administrativa vakuum som hade skapats efter vicekung Nikolaj Romanovs avfärd. Osobyi Zakavkazsky Komitet (Särskilda traskaukasiska Kommittén), bättre känd under förkortningen Ozakom, bildades den 22 mars. Sällskapet anförtroddes den civila administrationen av Transkaukasus så väl som de ockuperade osmanska territorierna. 34 I september klargjordes Ozakoms privilegier och begränsades genom ett direktiv som bar A. Kerensky, Rysslands ministerpresidents, och V. Nabokov, kommissionär för de kaukasiska frågornas signaturer. Den särskilda kommittén skulle:
- direkt underkasta sig den provisoriska regeringen,
- instifta den högsta lokala administrationen,
- inrätta makten hos ett verkställande organ, utan några lagstiftande initiativ,
- anta den förre vicekungens rättigheter och ansvar men utan jurisdiktion över norra Kaukasus,
- rådfråga relevant regeringsminister om utnämnandet av officiella vilkas aktivitetsområde inkluderar andra regioner förutom Transkaukasien,
- tillhandahålla finanser genom existerande procedurer och be regeringen om ytterligare medel för nödvändigheter,
- att förneka statligt stöd till parti-, professionell- och andra allmänna organisationer eller individer, om inte dessa är anställda av den centrala regeringen eller ozakomen. 35
Ozakomen bestod bland annat av ordförande V. A. Kharlamov, rysk Kadet, A. I. Chkhenkeli, georgisk mensjevik, prins Kita Abashidze, georgisk socialfederalist, 36 M. Iu. Jafarov, ickepolitisk muslim och M. I. Papadjanian, armenisk Kadet. 37 Chkhenkeli agerade även som Petrograds sovjets utsände till Kaukasus och utgjorde därmed bandet mellan Ozakomen och de socialistiska organisationerna i Tiflis. 38
Även före dess ankomst till Transkaukasus kritiserades Ozakomen av den verkställande kommittén för Tiflis Duma. Zhordania klagade på att så gott som alla medlemmar i Ozakomen, i synnerhet Kharlamov och Papadjanian, var eldiga nationalister och på att tiden var olämplig för att elda upp känslorna med nationella frågor. Han rekommenderade att den verkställande kommittén skulle lämna protester till den provisoriska regeringen angående avsaknaden av en gemensam grund för det utnämnda organet och massorna i Transkaukasus. Dumans verkställande kommitté, fortsatte Zhordania, uttryckte folket vilja på ett mycket mer realistiskt sätt. 39 Men medan georgierna kompenserades med utnämningen av Chkhenkeli och muslimerna kompenserades med utnämningen av Jafarov, var armenierna, representerade av Dashnaktsoutiun, fullständigt missnöjda med valet av Papadjanian. Som medlem i den lilla men inflytelserika Tiflis-Bakus borgarklass, Kadetpartiet, och även i den ryska Duman verkade det osannolikt att Papadjanian skulle försvara de armeniska böndernas och arbetarnas intressen. Dessutom fick Papadjanian när Ozakoms befattningar fördelades ett enligt Dashnaktsoutiun obetydligt och ickestrategiskt departement, de juridiska frågorna, medan Chkhenkeli fick det mest inflytelserika inrikesministeriet och Jafarov fick kommunikationsministeriet. 40
Trots de stora politiska partiernas farhågor ansåg de flesta människor att ankomsten av Ozakom den 21 mars utgjorde en symbol för en ny era. Den skulle läka såren orsakade av den gamla regimen, lösa den omedelbara matbristen, slå tillbaka den nationella antagonismen, förstärka den militära fronten och fostra en ny och rättvis administration. Men förväntningarna var för höga då Ozakomen inte hade medlen, viljan eller stödet som krävdes för att kunna åta sig ett sådant omvälvande program. Den speciella kommittén var inte bara begränsad i sina handlingar av regeringen i Petrograd utan utsattes också för noggrann granskning från de misstänksamma revolutionära organisationerna. En skör vapenvila med sovjeterna rådde under våren och sommaren 1917 men på hösten krävde socialdemokraterna att Ozakoms "kontrarevolutionära" medlemmar skulle ersättas av socialister. De liberala partierna kunde man inte längre lita på. 41
|
