Västarmeniernas första kongress
Även om Ozakoms aktiviteter – eller snarare brist på aktiviteter – kritiserades av så gott som alla samhällsskikt, kontrasterade frihetsandan i Transkaukasus efter mars 1917 skarpt mot den restriktiva atmosfären under storhertig Nikolajs administration. Nära 300 000 västarmeniska flyktingar kände också av skillnaden. Trots att de hade fått skydd i Kaukasus så hade de misshandlats och avväpnats av de tsariska myndigheterna, de fick inte delta i organisationerna och hindrades Vanligtvis från att återvända till sina ryskockuperade hemtrakter om de inte kunde bevisa ägandet av egendomen, något som få kunde göra. Deras huvudsakliga oro efter revolutionen, till skillnad från östarmeniernas, var fortfarande förstärkningen och försvaret av fronten. Ett råd bestående av medlemmar från olika partier sammankallade den Första kongressen för västarmenierna genom att utnyttja de lättade restriktionerna, till ett möte i Jerevan i maj 1917. Av de 80 delegaterna kom femton från det ockuperade Västarmenien, 27 från flyktingförsamlingar i Kaukasus, fjorton från olika organisationer, åtta från politiska partier och tre från pressen. De resterande var inbjudna nationella ledare. 52 Kritisk mot de ickekoordinerade hjälpinsatserna yrkade kongressen på ett omedelbart bildande av ett ensamt verkställande organ för att överse aktiviteterna. För att säkra den fysiska existensen av Västarmenien, återuppliva dess avbrutna ekonomi, återuppbygga hemlandet och skapa en progressiv akademisk och civil utbildning för dess yngre generation, skulle ett nätverk av hjälpande organisationer byggas upp både i Kaukasus och i hemlandets provinser, man skulle även anhålla om östarmeniernas samarbete. 53 Kongressen anförtrodde programmet till det Västarmeniska rådet, vilket bestod av åtta dashnakister, 54 två hntchakister och en socialdemokrat. Organets verkställande byrå omfattade Vahan Papazian, ordförande, och Garo Sasouni (Dashnaktsoutiun), Artak Darbinian, Hakob Ter Zakarian och Avetis Terzipashian (Ramkavar) och Hrand Galikian (Hntchak). 55 Redan under hösten nådde de anmärkningsvärda framgångar då flera lokala grenar aktiverades. Hjälpinsatserna från den Kaukasiska armeniska hjälporganisationen, Armeniska jordbruksorganisationen, Broderliga Hjälpkommittén, Moskvakommittén och andra grupper enades. En rad grundskolor öppnades i Västarmenien för de flyktingsfamiljer som återvände hem. Vid slutet av vintern var 25 grundskolor i drift endast i Vans område. 56 Vid den tidpunkten hade nästa 150 000 av de infödda från vilayeterna Van, Bitlis, Erzurum och Trabizond återvänt hem. 57 Denna uppenbara armeniska förnyelse hade sanktionerats och godkänts av Petrograds provisoriska regering.
"Den provisoriska regeringens arrangemang för Västarmenien"
Strax efter marsrevolutionen krävde Dr. Zavriev genom att använda sina nära kontakter med medlemmar i prins Lvovs kabinett, att den nya ryska administrationen skulle annullera 1916 års tsariska program, vilken stank av armeniskfientliga övertoner. 58 Det bifallande svaret till Zavrievs krav var publicerandet av den "Provisoriska regeringens arrangemang för Västarmenien" i den officiella organtidningen "Vestnik Vremennago pravitel’stva", daterad till 26 april (9 maj) 1917, och var signerad av ministerpresident Lvov och utrikesminister Miliukov och löd enligt följande:
- Västarmeniens land, vad beträffar den civila administrationen som tagits över av de ryska styrkorna, tas bort från Kaukasus administrativa jurisdiktion och de militära myndigheterna för den kaukasiska fronten och läggs direkt under den provisoriska regeringen.
- Makterna nämnda i artikel I så väl som de privilegier som hade givits till generalguvernören för administrationen av dessa västarmeniska regioner enligt den tillfälliga lagen från 5 juni [18] 1916 anförtros av den provisoriska regeringen till dess utnämnda västarmeniska generalkommissarie.
- Västarmeniens generalkommissarie ska ha en assistent som hanterar civila frågor.
- Generalkommissarien ska, i enlighet med assistentens rapport om de civila frågorna, omedelbart framlägga sina förslag till den provisoriska regeringen för önskvärda tillägg eller ändringar i den tillfälliga lagen från den 5 juni [18] 1916, angående administrationen av regioner i Västarmenien. 59
För förverkligandet av de armeniska förhoppningarna var påbudet en imponerande seger. De ockuperade territorierna skulle avlägsnas från arenan för Ozakomens och Transkaukasus rivaliteter och administreras direkt av den centrala regeringen. Även om det inte direkt uttalats så var utnämningen av Dr. Zavriev som generalkommissariens assistent redan godkänd av Petrograd. Kort efter publiceringen av påbudet offentliggjordes även valet av Dr. Zavriev som assistent så väl som utnämnandet av den gamla och älskvärda general P. Averianov till posten som generalkommissarie. De nya administratörerna för Västarmenien delade området i provinserna Van, Erzurum, Bitlis och Trabizond och återanvände där det var möjligt de redan etablerade interna gränserna. Nu fick armenierna njuta av smaken av byråkrati, då de hade fått de flesta civila positioner som hade skapats av kommissarien eller hans assistent. Myndigheterna i Van och Bitlis hade, utan att överdriva, armeniskt monopol. Då utnämnda högt rankade ryska officiella sällan lämnade Tiflis, fick västarmenierna ännu större möjligheter att få erfarenhet av regeringsarbete. 60 Om den militära fronten kunde stabiliseras och kriget kunde avslutas fördelaktigt så verkade återupplivandet av platån nära förestående.
|
